Här stegar kungahusets nya Eliza rakt in i finkulturen i en uppdaterad version av Pygmalion. I duvblå klänning och pälsstola vandrar hon in på röda mattan till Amadeusfestivalen i Salzburg, sida vid sida med sin Dr Doolittle, börsmäklaren Chris O'Neill. Hennes svenska har redan fått en ny accent.

Jetsetevenemanget i fråga, arrangerat av Chris O'Neills mamma Eva, är en klassisk festival med den gamla ekonomins modell. Familjen O'Neill har skapar beständighet åt familjens varumärke genom att stödja finkulturella europeiska värden.

Amadeushelgen, som också stöder den bredare Salzburgfestivalen, går att studera på en hemsida som ser ut som ett mingel i Svensk damtidning. Programmet är tryfferat med galamåltider och champagnemingel. Artisterna de bästa. Riccardo Chailly dirigerar Strauss opera Ariadne auf Naxos, med en prolog som passande nog utspelar sig hos den rikaste mannen i Wien.Wiener philharmoniker spelar. Nästa dag gör den ryska sopranen Anna Netrebko Mimi i La Boheme. Pittoreska scener med charmigt fattiga Paris-konstnärer.

Bortsett från att det naturligtvis främst vänder sig till människor som tar privata jetflygplan till jobbet kan man inte låta bli att drabbas av viss upprymdhet. Det är inte Chris O'Neill som gifter sig rikt utan vår prinsessa. Hon lierar sig med ett USA och ett Centraleuropa där det är kultur som är lika med kredd. Där det är mer kungligt att sitta timmavis på opera än timmavis på älgpasset.

Vårt kungapar slinker oannonserat in på Kungliga operans Carmen när de är säkra på att ingen ska ta notis om dem. De kommer aldrig till Drottningholms slottsteaters premiärer fast de bor några meter bort. Madeleine har, som Eliza, äntligen tagit sig in i sitt Covent Garden.