Ulf Olsson om ett Stieg-seminarium i USA.
När amerikanska studenter på Berkeley-universitetet i Kalifornien läser Stieg Larsson undrar man på seminariet om svenskar dricker kaffe. Jämt och hela tiden? Eller är ”kaffe” ett kodord?
När kvinnan som överlevde Stieg Larsson, Eva Gabrielsson, på sin USA-turné i veckan nådde San Francisco, och inför en fullsatt teatersalong presenterade sin bok om sin livskamrat (”There are things I want you to know about Stieg Larsson and me”) fick hon frågan om kaffet: är det så svenskar gör? En kopp kaffe, en cigarett, en kopp kaffe till – och sedan lite kul i sänghalmen?
Den amerikanska publiken visar sig väldigt medveten om klichéerna: en frågare har räknat antalet gånger någon ”höjer på ögonbrynen” hos Stieg, hur många gånger personerna ”sneglar” – och det är många gånger. Och när Eva läser upp ett kärleksbrev från Stieg så avslutar han det med att be henne ta en kopp kaffe till – och publiken fnissar opassande. Och när jag tittar i förlagsreklamen för Gabrielssons bok ser jag att boken handlar om ett ungt par vars liv formades av ”kaffe och aktivism”.
Fullt hus. Och utsändning i ”public radio”. En lågmäld, snäll, och rentav oförarglig show. Ingen blir arg när Gabrielsson kritiserar Vietnamkriget: alla i salen var emot kriget redan på 60-talet. Ändå bestod publiken till 99 procent av vita medelklasspersoner över 60 år – i en stad präglad av blandningar, rasmässiga och sexuella.
Den enda blandningen denna kväll bestod i en ung Stieg-fan som förklädd till Lisbeth Salander, mohikanfrisyr och allt, undrade vem hans/hennes egentliga förebild var: inte Lisbeth utan förebilden till Lisbeth? Ett ögonblicks förvirring utbröt: hon eller han? Och hade Stieg haft ett förhållande med en levande förebild till denna mansfantasi?
Tyvärr kunde Gabrielsson lugna oss på den punkten – och samtidigt berätta en sorglig historia om en gruppvåldtäkt, som Stieg utan att ha deltagit i kände sig medskyldig till: där föddes hans feminism. Men för den som läst dessa romaner utan att finna ett spår av feminism i dem hade nog några följdfrågor känts bra.
Men inte ens i public radio skall man mer än skrapa på ytan: mer kaffe, någon?