Västanåteatern förflyttar Shakespeares midsommarnattsdröm till svensk vikingatid. Nils Schwartz bryr sig dock mindre om mytologin än om clownernas entré i Berättarladan.
Med En midsommarnattsdröm sätter Västanåteatern pricken över i under sina tolv år i Berättarladan i Rottneros, samtidigt som Leif Stinnerbom firar 20 år som konstnärlig ledare.
Ja, här sätts inte bara en prick över i, utan fyra – ett helt åsneskri. Prickarna ifråga heter Per Sörberg, Claes Åström, Anna-Lena Efverman och Lydia
Flores Garcia och de spelar hantverkarna utstyrda som clowner i mer eller mindre improviserad interaktion med de främre publikraderna. Det är låg komik på hög nivå. De enda som kan hålla sig för skratt är möjligen de åskådare som utsätts för clownernas mera handgripliga attacker. Jag är tacksam för att jag hamnat på tolfte bänkraden.
Västanåteatern har alltid sina premiärer på midsommardagen, och förr eller senare måste det ju bli dags för Shakespeares pjäs – Strindbergs midsommarstycke Fröken Julie bockade man av häromåret.
Av hävd har Västanå helst hållit sig till den nordiska litteraturen, oftast lokalt förankrad genom Selma Lagerlöf. För säkerhets skull ges nu också Shakespeare nordiska förtecken. Här har Oberon och Titania blivit Frej och Freja, älvorna alver och sköldmör, Puck har slagits ihop med Loke till Puke, och ramhandlingen förlagts till Olof Skötkonungs hov vid tiden för Sveriges kristnande, där den stränge biskopen Sigfrid sätter normerna.
Jag är inte säker på att publiken är så mycket mera hemmastadd i den nordiska mytologin än den grekiska som Shakespeare lånade ur. Men Stinnerbom får tillfälle att skapa en synlig motsättning mellan natur (asatron) och kultur (kristendomen) med antydda följdverkningar ända in i vår tids klimatförändringar.
Som samhällsanalys tycks mig denna polarisering något förenklad, men den laddar onekligen föreställningen med energi. Biskop Sigfrid och de fyra clownerna blir motspelare bokstavligen på liv och död, hycklare mot gycklare.
Energin går igen i Magnus Stinnerboms musik, med mera pådrivande slagverk den här gången än vemodiga molltoner. Och den nordiska naturen återspeglas i Inger Hallströms Stinnerboms kostymer, där alverna också gestaltar skogen med sina kroppar.
Puck-Puke spelas vigt av norrmannen Rune Temte, men han har ingen chans mot clownerna, där i synnerhet Per
Sörbergs värmländska Botten river ner jubel redan innan han öppnar munnen.
Har man saknat något i Västanåteaterns tidigare uppsättningar är det just humorn. Nu sitter den där – som pricken över i, som ett åsneskri. Det är en lycklig publik som tumlar ut ur
ladan.
