Wikileaks är en vattendelare. Antingen måste man älska sajten och dess grundare Julian Assange, eller hata båda. Intellektuellt är det ett hopplöst utgångsläge.
Det är många som har blivit oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt vad gäller Wikileaks. Inte ens Naomi Klein klarar att hålla diskussionen på en anständig nivå.
Häromdagen twittrade hon att våldtäktsanklagelserna mot Assange används på samma sätt som kvinnornas frihet användes som argument för att invadera Afghanistan. Alltså liknande tankegångar som hos nätmobben, som hävdar att de svenska kvinnorna som anmält Assange ingår i en CIA-komplott.
Här hemma är
Aftonbladets Åsa Linderborg inte långt efter. Hon menar att Interpol ville "klippa terroristen Assange", inte gripa den misstänkta sexbrottslingen.
När chansen finns att sluta upp för en aktivist som läcker USA:s hemligheter är två tjejers upplevelser av övergrepp inte värt kattskit. Kampen framför allt!
Linderborg drar till och med paralleller mellan Julian Assange och Dawit Isaak. Lika balanserat som när hon nyligen beskrev kaoset på SJ-tågen med Estonia under förlisningen.
Assange kan naturligtvis vara skyldig till våldtäkt. Och Wikileaks kan naturligtvis fortfarande vara en mediehistorisk milstolpe, en journalistisk David mot Goliat-historia som förändrar hur nationer hanterar sitt inre liv.
Försöken från bland annat politiker att på skakig grund svartmåla sajten och strypa dess möjligheter att verka är djupt oroväckande.
Samtidigt, med tanke på den makt som Wikileaks har skaffat sig och som får ledande medier att dansa efter dess pipa i hopp om förstatjing på dokumenten, måste fler granska sajtens ledare och utvalda budbärare. Inte som Fox News gör det, utan som bra journalister kan göra det.
I Sverige blev det symptomatiskt nog inte en journalist, utan litteraturprofessorn Magnus Ljunggren
som på dessa kultursidor avslöjade att Wikileaks mellanhand i Ryssland är Israel Shamir, en av världens mest ökända antisemiter.
P1:s
Medierna lyckades vidare få Wikileaks att erkänna att man känner till Shamirs antijudiska verksamhet.
Om sajten vill vara en seriös aktör kan den inte hålla sig med en sådan spinndoktor.
I Sverige är det Israel Shamirs son och Julian Assanges vän, Johannes Wahlström, som är Wikileaks förtrogna och som har valt ut
Aftonbladet,
Svenska Dagbladet och SVT som partners. Frågan som nu hänger i luften är om det är han som har introducerat sin pappa för Assange.
I så fall ryker det sista förtroende som till äventyrs finns kvar för Wahlström efter hans artikel "Israels regim styr svenska medier" i
Ordfront magasin för fem år sedan, där han bland annat skrev konspiratoriskt om varför Göran Persson "återigen" besökte förintelsemuseet.
Andreas Ekström, kulturjournalist på
Sydsvenskan,
skrev i går att Magnus Ljunggrens artikel inte var välkommen i
Svenska Dagbladet där han normalt medverkar, eftersom tidningen samarbetar med Wahlström och Wikileaks.
Stämmer det tycks man ha tappat sin publicistiska kompass i glädjeyran efter att ha varit först med Cablegate.
