Egentligen hade jag inte tänkt skriva mer om valet nu. Jag har ju redan tagit ställning och i ett antal punkter formulerat varför.
Men det blir ytterligare en text.
Jag måste skriva om Mona.
Jag kallar henne vid förnamn troligen för att hon är kvinna.
Fredrik Reinfeldt hade jag kallat vid efternamn eller vid det fulla namnet.
Dagligen läser jag i tidningarna om Monas misstag, Monas underläge, hur Monas förtroendesiffror ständigt rasar, hur inte ens männen i hennes eget parti stöttar henne. Expressen hade till och med mage att häromdagen köra ”Tobleroneaffären” en gång till, som en sorts ”upplysning” om nån hade missat.
Observera att Expressen inte samtidigt kör finansminister Anders Borgs svarta barnflickeaffär i repris. Inte heller finner man det nödvändigt att påminna om utrikesminister Carl Bildts minst sagt dubiösa inblandning i Lundin Oil, eller upprepa turerna i förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins eventuella horköp.
Nej, man kör Mona. En gång till. Några blöjor och en chokladbit köpt med fel kontokort. Vi älskar ”Toblerone-affären”, för det gav oss en anledning att hata.
Hata Mona. Hata kvinnan Mona.
För jag tror att det är vad det handlar om: Män som hatar kvinnor.

Och jag tror att man hatar att hon inte ger sig. Hon var ju nere för räkning, utslagen, besegrad. Man hade ju blivit av med henne. Hon borde ha försvunnit stukad med sina blöjor och sin jävla tröstchoklad.
Men käringen kom tillbaka! I vilken annan berättelse som helst hade hon varit Hjälte. Om hon varit man vill säga.
I mina ögon påminner Mona Sahlin mer och mer om slithästen i George Orwells Djurfarmen som vid varje motgång svarar ”I will work harder!”
Varje dag får Mona Sahlin i pressen svara på frågor om de dåliga opinionssiffrorna. Varje dag svarar hon: ”Då får vi väl arbeta hårdare!”
Och så arbetar hon hårdare.

Det här valet ska jag minnas för detta: Hur varje medel var tillåtet för att racka ner på Mona Sahlin, inget angrepp var för lågt eller för plumpt, inte ens från sina egna, dem hon skulle stöda sig mot och förlita sig på, och hur hon själv ändå lyckats fokusera och för varje debatt jag sett henne i blivit tydligare, klarare, ännu mera skärpt.
Jag är djupt imponerad, och är det något jag tycker Mona Sahlin denna höst bevisat en gång för alla är att hon oavsett valutgången i just detta val skulle bli en alldeles utmärkt ledare för vårt land.
Och jag tror att hon hade blivit det.
Om hon varit man.

Jonas Gardell
kulturen@expressen.se

Läs Karin Olssons blogg om mediekritiken här.