Kvittojournalistik rör upp harmsenhet över smörja-kråset-förmåner, men man ska inte glömma politiska förklaringar som grogrund för slarvet och slöseriet. Det är svårt att bortse ifrån – vilket jag tidigare skrivit om på denna sida – hur förre forskningsministern Tobias Krantz drev igenom förändrade förutsättningar för forskningsstiftelserna. Han var ytterligt engagerad i att "befria" stiftelserna från "klåfingrig politisk dirigism". Därefter dirigerade Krantz själv avskaffandet av politiker i stiftelsernas styrelser.

Ut med Ingvar Carlsson, in med en Volvochef.

Forskningspolitik, både hos regering och opposition, präglas av beundran för näringsliv och det tolkningsbara begreppet entreprenörskap. Man bortser då från sådant som att "näringslivet" inte givet är några hejare på offentlig upphandling och inte tillför den kompetensen i, exempelvis, styrelsen för SSF, Stiftelsen för strategisk forskning.

Däremot är näringslivsfolk åtgärdsinriktade, vilket gör det frestande att hitta på annat (som att anlita festfixare), än att "bara" ägna sig åt försiktig förvaltning av de gamla löntagarfondspengarna. I dag motiverar SSF:s styrelse PR-satsningarna, miljonpartyt i Stadshuset och löpande abonnemang på Bindefelds tjänster med att stiftelsen måste "föra ut" forskning och forskningsresultat.

Och detta i en omfattning som krävde en PR-budget som vida överstiger storleken på många av de forskningsanslag som SFS fördelar. Men hur ser egentligen målgruppen ut, för PR-offensiven?

Politiker? Som alltså inte ska lägga sig i en fristående stiftelses verksamhet.

Den så kallade allmänheten? Kanske inte så sugen på att fördjupa sig i senaste rönen inom materialteknologi och tillämpad matematik, några av de områden som SSF finansierar.

Forskarvärlden då? De vet redan allt (numera mer än de vill veta) om SSF. Kön av jämförelsevis fattiga forskare som söker medel är hursomhelst lång. Det är också det enda och entydiga uppdrag SSF har: Att finansiera forskning.

Helst så långt borta som möjligt från näringslivsinspirerad åtgärdsklåda och politisk klåfingrighet, både den som Krantz ville stoppa och den han själv gav uttryck för.