Folkpartiets kanonutspel
har utlöst en häpnadsväckande aktivitet i den svenska offentligheten. En förkrossande majoritet av reaktionerna är negativa, fientliga och hånfulla.
Varför dessa starka känslor? Ett svar är: folkpartiet. Detta gamla parti för välmenande folkskollärare, den svenska politikens trofasta labrador, har på senare tid så framgångsrikt odlat en pitbull-image att också liberala opinionsbildare helst håller säkerhetsavstånd.
Folkpartiet får skörda sin dansksådd. Inte mycket att säga om det, även om man kan hålla med partiets skolideolog Jan Björklund när denne i
Svenska Dagbladet antyder att definitionen på rasist blivit något vid om det enda som krävs för att kvala in är att man tycker att ungarna i skolan ska läsa Selma Lagerlöf.
Det kompakta
motståndet mot den idé en kanon av de viktigaste verken inom svensk litteratur tas fram folkpartisten Cecilia Wikström lanserade i en debattartikel i
Sydsvenska Dagbladet för tre veckor sedan kan dock inte enbart förklaras som en allergisk reaktion på folkpartistisk opportunism. Diagnosen måste kompliceras.
Jag läser en valblogg administrerad av LO. En av skribenterna tar där personligen det är nyckelbegreppet här illa vid sig av fp-uppkastet.
Jag har inga böcker av Moberg, Tranströmer eller Bellman i min bokhylla. Men bokhyllor det har jag. Vad folkpartiet nu gör är att tala om för en hel massa människor att vi inte är fina nog. Jag lägger mig inte i vad andra har i sina bokhyllor. Gnäll inte på vad jag har i mina!
Det kan framstå som ett sympatiskt liberalt förhållningssätt. Ingen annan, allra minst staten, ska lägga sig i vad jag läser, ser på tv, drar ner i lungorna, gör i sängen eller äter.
Lite brydd blir man kanske dock över att hitta en libertarian just på en LO-blogg. LO var ju ändå länge en mäktig institution i ett svenskt välfärdssamhälle för vilket det var en hjärtesak att fostra alla till goda och i alla avseenden sunda medborgare.
Så till exempel minns jag alldeles tydligt något som kallades kostcirkeln, ett slags käkandets kanon i planschformat, Man skulle av den lära sig att varje dag äta stora tårtbitar grönsaker och spannmål (Strindberg och Lagerlöf?), men hålla igen på fettet (Liza Marklund?). Den svenska staten och dess tjänstemän har överlag visat, och visar fortfarande, ett påfallande intresse för vad folk har på sina tallrikar. Det råder heller inget tvivel om att allt som kan ätas inte tillmäts samma värde.
Detta utslag av
elitistisk förmyndarmentalitet har på sin höjd resulterat i milda ironier (de gamla skämten om socialstyrelsen och brödskivorna), men knappast provocerat fram den känsla av att vara personligen ifrågasatt och kränkt som är så tydlig i inlägget på LO-bloggen och anas som en underström också i andra kanonkritiska artiklar och inlägg.
Lösenordet här är fina. Människor läser och läser och läser, men här kommer folkpartiet och säger att de ändå inte är fina nog för de har inte läst Strindberg och Tranströmer, de har inte byggt upp sin själ med fullkornslitteratur utan i stället helt trashigt smällt i sig en massa plockböcker.
Det provokativa i kanonbegreppet ligger i dess absoluta, objektiverande anspråk. Vissa böcker är bättre, värdefullare, finare än andra.
Det kolliderar brutalt
med en inte minst i Sverige vitt och brett omhuldad föreställning om litteraturen som ett slags personlighetens gym. Man mår bra av att läsa (som LO-bloggaren uttrycker det). Man blir om inte en bättre människa så i alla fall lite mer av den människa man innerst inne är, man får hjälp med att hitta sig själv.
Kombinerar man en hierarkisk litteratursyn (kanon) med en subjektivistiskt instrumentell dito (jag är vad jag läser) kan resultatet bli oerhört ovälkommet och ideologiskt svårsmält i ett samhälle som med viss framgång länge hävdat jämlikheten som grundläggande värde.
Det är en sak att säga att somliga kroppar (de vältränade, välnärda) är bättre än andra (de förslappade, de junkfood-misshandlade). Men själar, personligheter? Bort det, bort det! Om en ann är så god som en ann så måste också en nyskriven svensk polisroman vara lika värdefull som en dikt av Stagnelius eller en roman av Eyvind Johnson.
Misstänker man
att det inte är så att det trots allt går att dra en skiljelinje mellan stora, klassiska konstverk och konfektionslitteratur kanske man i stället måste acceptera att litteratur är så mycket mer än bara roddmaskiner och speglar för själen.
Den stora litteraturen har ett egenvärde bortom och vid sidan av det instrumentella. De verk som överlevt tidens tuffa test, som erövrat en position som klassiker, har gjort det därför att de äger en komplexitet och mångtydighet som gör att de på en och samma gång öppnar dörrar till det som varit och det som är, lär oss något om oss själva och om andra, och ständigt fyller nya läsare med en nyfikenhet och upphetsning som aldrig helt kan tillfredsställas. I viss mening förblir sådana texter alltid främmande och oåtkomliga som glitter på havet eller mörka skyar på sommarhimlen.
Varje generation
som växer upp har rätt att få veta att dessa verk finns. Det åligger rimligen i första hand skolan att skänka unga människor denna kunskap. Ur den aspekten borde Cecilia Wikströms och folkpartiets kanonutspel vara okontroversiellt, eftersom den lista över värdefulla verk de önskar sig i första hand, såvitt jag förstår, är tänkt för skolbruk, som ett slags utvidgning av eller komplement till kursplanerna i svenska.
Att nästan ingen tagit idén i försvar (litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström är ett välformulerat undantag) beror delvis på glidningar i förslagsställarnas egna formuleringar (man kan råka i tvivel om vad de egentligen vill och varför), delvis på att en instrumentell och relativistisk litteratursyn sedan länge impregnerat det svenska skolsystemet.
Litteraturen är där i hög grad tänkt att vara ett verktyg för att lära eleverna demokrati, antirasism, fredskärlek och sunt genusmedvetande. Det finns också en uttalad ambition att med litteraturens hjälp skola eleverna i självbespegling, det vill säga stimulera dem att prata om sina egna moraliska och existentiella problem.
I praktiken misstänker jag att dessa ambitioner ofta till sist kokar ner till försök att hitta en eller annan bok som eleverna känner igen sig i och därför kan förmås att läsa.
Men om det är något tonåringar inte behöver lära sig, om det är något nästan alla av dem är experter på, så är det att bekräfta varandras självupptagenhet och hitta kulturprodukter som de känner igen sig i (för detta finns en effektiv och uppfinningsrik marknad som inte behöver någon hjälp av skola och stat). Subjektivitetskulten föreställningen att ingenting som inte omedelbart och oförmedlat kan relateras till det egna jaget är värt att intressera sig för är inte bara en av tonårens utan också en av senmodernitetens stora sjukor.
Skolans roll borde
vara en annan att lära eleverna att det finns en värld också bortom det egna jaget och dess allra närmaste omgivning, att objektivera och vidga verkligheten.
Om gymnasister säger att de inte begriper varför de ska läsa
Röda rummet är det inte något argument för att lyfta ut denna klassiker ur undervisningen utan tvärtom ett argument för att den ska ges ökad plats. Man behöver inga lärare för att röra sig i rum man redan bebor. Vägledning behöver man för att hitta till andra tider, andra livsvärldar, andra sätt att tänka och leva och skriva än de egna och för att inse vitsen med att vistas i döda poeters sällskap.
Något slags kanon för skolbruk fyrar, en tydligare farled vore antagligen inte så dumt.
Synd då att Wikström och folkpartiet begått den avgörande dumheten att lansera sitt förslag som ett integrationspolitiskt verktyg. Invandrarbarn ska försvenskas med hjälp av svensk litteratur.
Så sällar sig också folkpartiet till de av folkpartister annars föraktade flumpedagoger som inte förstår att kunskap är ett värde och ett mål i sig utan i stället envisas med att krympa allt till medel för än det ena, än det andra.
En kanon ställd i den kortsiktiga politiska poängplockningens tjänst?
Spik i foten.
