Esref Okumus följer rättegången mot Dinks mördare.
Turkiet försvarar fängelsedomen mot den mördade armeniske chefredaktören Hrant Dink i Europadomstolen i Strasbourg. Han gjorde sig skyldig till ”hatbrott och uppvigling mot staten”, hävdar den turkiska staten i sitt försvar, där Dink jämförs med en nynazistisk ledare som dömts till fängelse i Tyskland.
Domstolen borde alltså fria den turkiska staten, på samma sätt som den friade Tyskland för fängelsedomen mot den nynazistiske ledaren.
Och vad gäller mordet får chefredaktören skylla sig själv, anser den turkiska regeringen, eftersom han ”inte begärde skydd från myndigheterna”.
Många journalister och författare har åtalats för brottet ”förolämpning av turkiskheten” men Hrant Dink blev den förste som dömdes till fängelse. När domen fastställdes av högsta domstolen i Turkiet vände han sig till Europadomstolen. En vecka senare sköts han till döds utanför sin redaktion i Istanbul.
Den turkiska statens försvar är en vedervärdig läsning byggd på grova lögner om en journalist som under hela sitt yrkesliv var en hängiven motståndare till nationalismen – både den turkiska och den armeniska.
Något som också domarna i Strasbourg måste ha insett. Härom dagen fällde de Turkiet på samtliga punkter. Hrant Dink har alltså berövats ”rätten till liv, rätten till yttrandefrihet och till en rättvis rättegång”, slår domstolen fast och dömer den turkiska staten till ett skadestånd på 1,3 miljoner kronor.
Det är inte första gången som den turkiska staten fälls i Strasbourg för brott mot yttrandefriheten och för politiska mord. Många av de uppemot 10 000 anmälningarna mot Turkiet handlar just om dessa brott. Och i nio fall av tio som hittills avgjorts har Turkiet blivit fällt.
Men vad har det för betydelse egentligen? Nästan varje gång den turkiska staten ställs inför rätta i Strasbourg tvingas den betala skadestånd och fortsätter att begå nya brott, år efter år, decennium efter decennium, likt en obotlig politisk seriemördare.
I tre år har rättegången mot Dinks mördare pågått. Vad som hittills kommit fram är inte resultatet av en vanlig mordutredning, utan en Kafkalik turkisk fars, där mordutredarna lägger större möda på att dölja sanningen än att ta fram den.
Det ligger ett bankkontor på andra sidan trottoaren där Hrant Dink sköts med tre skott i nacken den 19 januari 2007. Bankkontoret har en övervakningskamera som går dygnet runt. Men just inspelningen timmarna före och efter mordet är ”utsuddade”, och naturligtvis vet ingen hur det gått till.
Inte heller den 17-årige mördarens mobiltelefon kunde ge några ledtrådar om vilka han varit i kontakt med. Simkortet visade sig tillhöra den officerare som förde honom till häktet.
Några timmar efter mordet registrerade säkerhetspolisen ett samtal från en annan officerares telefon:
– Nu har man knäppt lymmeln.
– Ja, det är våra grabbar.
– Kommer man att hitta dem?
– Nej, nej, var inte orolig.
– Gratulera grabbarna från mig.
Men det avlyssnade samtalet duger inte som bevismaterial, konstaterar domstolen. Det innehåller ”statshemligheter”, trots att samtalet redan publicerats i flera dagstidningar.
Åtminstone två bland de åtta mordåtalade erkänner att de ”jobbade åt” den militära underrättelsetjänsten en tid förre mordet. Och att de meddelat sina överordnade att Dink skulle skjutas, exakt på det sätt som inträffade.
Alla uppgifter pekar på att bakom mordet ligger ett ultranationalistiskt nätverk med generaler och polischefer i ledningen. Dinks familj kräver att även dessa ska åtalas, men hittills har bara två officerare ställts inför rätta för ”tjänstefel”, för att de inte agerade trots att de kände till mordplanerna under en längre tid.
