Från Skövde hör jag att nu skall de två prestigeprojekten vid Högskolan i Skövde läggas ned. Zentrum für Österreichstudien har redan officiellt stängts; för Centro para Estudios de México pågår förberedelserna för nedläggning.
Den som går in på hemsidan för Högskolan i Skövde och knappar sig fram till ”Tyskland-Österrikeprogrammet 180 högskolepoäng” respektive till ”Mexikoprogrammet 180 högskolepoäng” finner nu i båda fallen ett meddelande i rött: ”Programmet är inställt”.
I ingetdera fallet rör det sig om någon lokal skövdesk verksamhet. Båda centra har byggts upp och drivits med statligt bistånd från respektive Österrike och Mexiko. Österrikebiblioteket i Skövde, det största i Nordeuropa, har skapats med gåvor från Österrike.
Detta berör mig personligen mycket illa. Jag har haft nära kontakt med Österrikecentret och det har även skickat mig till Österrike att föreläsa och diskutera bland annat om såväl Strindberg i Österrike som Strindberg och antisemitismen.
Till Mexikocentrets invigning höll jag på dåvarande ambassadörens, vännen Castro Valle, förslag invigningstalet: ”Den mexikanska revolutionskonstens specificitet; dess mexikanitet.”
Men det för mig personliga är en bisak i det allmänna sammanhanget. Denna nedläggning är uppenbart skadlig för såväl Sverige som stat som för den svenska exportindustrin. Värre är att den är ytterligare ett led i landets intellektuella nedrustning; Sveriges fortgående förvandling till en subsidiär bihangskultur.
Skälet är inte akademisk ondska hos de ansvariga utan bristen på studenter som vill läsa främmande språk. Då våra valda företrädare bestämt att högskolors inkomster skall vara beroende av studenttillströmningen och studenterna varken kan eller vill läsa konstiga främmande språk som tyska och spanska måste olönsamma verksamheter som Österrikestudier och Mexikostudier avskaffas. Det är enkel logik. 1+1=2. Också franska tillhör de språk som av dessa enkla ekonomiska skäl nu när lektorn slutat avskaffas i Skövde.
Då studentantalet är större än det var för sextio år sedan när antalet studenter från arbetarklass och småbrukarklass var lika stort som antalet studenter från prästhem kanske det i absoluta tal finns fler studenter som förmår läsa litteratur på tyska och franska. Men detta märks i vart fall inte i vare sig universiteten/ högskolornas arbete eller i den allmänna intellektuella debatten.
Om att det är svårt att i Sverige köpa litteratur, klassisk inte minst, på franska och tyska har jag skrivit förr. Kanske de läsande gör som jag, köper på nätet.
Dock även den engelska våra akademiker och politiker och byråkrater uttrycker sig på är sällan lika intellektuellt tydlig som exempelvis den vilken indiska akademiker, politiker och byråkrater (också för dem är engelska är ett skolinlärt språk) talar och skriver. Det säger att även om också de svenska börjat med engelska i tidigaste skolår är den utbildning de fått av sämre kvalitet.
Språkkunskap ansågs tidigare vara klassbunden. Vi som förr kom från intellektuella övre medelklasshem hade allting med oss hemifrån; också språken. (Själv lämnade jag skolan vid sexton års ålder för att den tog tid från mina studier.) Då var det därför nödvändigt att arbeta för en demokratisk skola som bröt bildningsmonopolet och gav åt alla den möjlighet vi automatiskt och klassbundet hade, både till språk och till andra intellektuella verktyg.
Det menade vi då. Jag vet inte hur många ungdomar från intellektuella övre medelklasshem som nu från familjen får den borgerliga bildningen med sig i bagaget. Av vad jag ser och hör av dem tycks det inte vara någon majoritet. De andra får det i varje fall alls inte.
Politikerna – oavsett om de kallar sig värdekonservativa eller rött revolutionära – har under senare decennier tyckts ense om att ungdomen skall lockas att hålla sig dum. Man trollar med truten och kallar det frivillighet.
Det är svårt att lära sig språk – till en början, sedan blir det som vi andra vet roligt. Med frivillighetens automatik får politikerna så majoriteten ungdomar – även från borgarhem – att välja den lätta vägen. Och landet sjunker ned i en provinsiellt subsidiär bihangskultur. Vilket kanske var avsikten.
