KRIMINALROMANER DENISE RUDBERG | Ett litet snedsprång | Norstedts, 432 s
MICHAEL HJORTH och HANS ROSENFELDT | Det fördolda | Norstedts,420 s

I alla kriminalromaner förekommer minst en scen där en gläfsande flock journalisthyenor ansätter spaningsledaren med frågor. Jag ser då alltid för min inre syn en annan skock - det där lämmeltåget av författare som pipande och springande över varandras ryggar kastar sig i den strida deckarvågen för att få sin nätta nettoförtjänst av den publika blodtörsten.
Jag ser dem köa utanför polis-husen för att sno gratisupplysningar av stressade kriminaltekniker och förhörsledare. Jag ser dem slå ner varandra med kilotunga manuskript i förlagskorridorerna. Jag ser dem sitta uppradade som forna skrivmaskinsflickor i bokhandlarna för att signera sina 400-500-sidiga bokstavsanhopningar.

Nu senast har chic lit-drottningen Denise Rudberg armbågat sig längst fram i det gnyende ledet med ett så taffligt försök till kriminalroman att alla som hon tackar för uppmuntran och stöd i efterordet måste rodna av blygsel. Hennes hjältinna är en 55-årig änka och åklagarsekreterare - hurra för denna tribut till åldrandet! - som sägs ha löst alla fall som hennes manliga chefer, där- ibland hennes notoriskt otrogne man, tagit åt sig äran för - olé för denna feministiska attack på könsmaktsordningen!
Mordgåtan löser hon på en halvsida, en hastig blick bara - och simsalabim, där satt den. I övrigt är hon fullt upptagen av kroppsförfall, bantning, Östermalmsvåning, badrumsbesök, familjekonflikter, frisyr, klädval, menyer, väninnor, missunnsamma kvinnliga kollegor och ja - till slut förstås också en älskare som grädde på moset. Någonstans i periferin begås två mord som två manliga poliser utan större framgång försöker utreda - simulerande kriminalroman - alltmedan Skärlocka Holmes sitter hos hårfrisörskan och funderar på dietföreskrifterna.

Michael Hjorth - en av männen bakom produktionsbolaget Tre vänner som skrivit manus till bland annat Svensson, Svensson - och den välbekante tv-och radio-profilen Hans Rosenfeldt försöker göra en Roslund & Hellström i sin gemensamma deckardebut. Rosor är ju liksom ändå alltid rosor, och utlänningarna kommer säkert inte att kunna hålla isär alla de där skandinaviska författarfirmorna.
Hjort & Rosenfeldts enda "originella" innovation är en sexmissbrukande kriminalpsykolog - ett yrke som de har snott från diverse anglosaxiska tv-serier - vilken uppträder lika buffligt mot sina kolleger som han är machogosig mot de kvinnliga vittnen han först förhör och sedan förför.

Dock ägnar Hjorth m fl något större uppmärksamhet åt själva mordgåtan än Rudberg, och det får man hålla dem räkning för i en tid när den svenska deckarvågen svämmar över i ett enda sorlande pladder av överflödig information.
Fast det finns hos författarparet inte så mycket som en ofriviilig spasm av stilistisk ambition. Deras intrång i deckarbranschen har lika mycket språklig fantasi som en tjänsteförrättning.
Det räcker nu. Håll de blodtörstiga författarhorderna borta från polis- och förlagshusen. Eller för all del - låt det där lämmeltåget av charlataner trampa varandra till döds i jakten på snabba cash. De har ju, när allt kommer omkring, inte ens ett presskort att sätta i hatten.