Han är den mest kända och lästa författaren i Sverige och när han tränger sig förbi alla anstormande pressfotografer och autografjägare säger han skrattande att han känner sig som en amerikansk filmstjärna. Hans folkliga image är så stark att den hand han sträcker fram när han hälsar kommer att beskrivas av lokaltidningen som en ”kraftfull, solbränd, senig jobbarhand”, trots att han varit yrkesskribent i över 35 år.
Döljer sig verkligen ingen rampfeber bakom den bekymmerslösa, nästan nonchalanta framtoningen? Under den blå kostymen med vita ränder? En gång på en debatt i Vinterpalatset stal han showen inför 1500 personer, han har stått i centrum många gånger förr. Men aldrig så här.

Det är midsommardagen den 20 juni 1959 och ett monument över utvandrarna till Nordamerika ska invigas i Karlshamn. Bildhuggaren är Axel Olsson, en före detta sjöman från Kaffatorp som aldrig förr har uppfört en offentlig staty, och som in i det sista hävdar att hans monument heter ”Utvandrare” och föreställer två anonyma emigranter. Kvinnan i statyn är skulpterad med Axels egen älskade hustru som modell, inte Kristina.
När han kom med sin skiss för några år sedan insåg genast stadsfullmäktiges ordförande, socialdemokraten Frans Olsson, att det här fanns ett gyllene tillfälle att dra in turistintäkter genom att segla i kölvattnet på Utvandrarna, redan då en av de mest sålda romanerna i svensk litteraturhistoria. Och flyga in stjärnförfattaren själv som affischnamn på invigningen.
Skulptören har redan sagt rent ut till tidningarna att han tycker det känns hemskt att hans verk blandas ihop med Mobergs. Ingen bryr sig.
För nu är det dags. Kung Frans – som herr ordföranden allmänt kallas – kliver fram till det övertäckta monumentet och myser. Storstadstidningarnas journalister på plats, flottbesök, Lt Commander Zavoy från amerikanska ambassaden har kommit ner från huvudstaden och charmar alla med sin brutna svenska. 20000 i publiken, några kommer senare hävda 25 000, kanske 30 000, i alla händelser dubbelt så mycket folk som det bor i hela Karlshamn. Torghandeln blomstrar, pengarna rullar in. En triumf för hela staden, ja för hela Blekinge som sommarturistmål.
Nedanför statyn står ett kompani ”karoliner”, det vill säga hemvärnsgubbar som fått låna kläder från Skansen, blåa rockar och gula uppslag, trekantiga filthattar, lågskor och ullstrumpor. Musköter med bajonetter på vänster axel. Bredvid dem ett gäng tuggummituggande svenska medlemmar av American Legion, veteraner från världskrigen och Korea. Spattiga hästar.

Och så faller täckelsen. En två och en halv meter hög skulpturgrupp, föreställande en resolut bågnande, kantig man som stirrar ut över havet och en späd kvinna bredvid honom som vrider huvudet och tittar bakåt på fosterlandet. Klädda i allmogens vadmal, linne och läder. Kvinnan i hårt knuten sjalett. Mannen i träskostövlar, som planterade i klippan han står på.
Folket jublar.
Vilhelm Moberg gråter.

Är det kanske nu det händer? Nej, inte det som är självklart för alla de tusentals som är här – att Moberg blir en ikon, Karl Oskar och Kristina odödliga och den svenska emigranten får upprättelse. Men det som är bortom deras tidshorisont. Att sjömannen-skulptören, den hungriga småstadskungen, Skansenkarolinerna, krigsveteranerna, den amerikanska diplomaten med sin kallakrigsklingande USA-hälsning, allihop är statister i ett skådespel där vi bygger den historia vi önskar oss – inte dikterad av auktoriteter eller framtragglad av forskare utan projicerad av folket självt, via dess utvalde folkförfattare.
Är det här ögonblicket då svenskarna börjar simultant producera och konsumera sitt eget förflutna genom masskultur?
– Vad brukar du säga om statyn? frågade jag för några år sedan en av Karlshamns turistguider.
– Att den föreställer Karl Oskar och Kristina förstås, svarade han i telefonen. Att kvinnan tittar bakåt för kvinnor är ju alltid lite fegare.
– Det står en kopia i Lindström i Minnesota förresten, upplyste han mig. Vid Chisagosjön, där Karl Oskar och Kristina bodde. Fast den är av plast och inte alls lika fin.
I viktiga avseenden konstruerar utvandrarserien och dess förmenta monument den svenska emigranten och kolonisatören efter ett mönster som sammanfaller med 50-tals-Sveriges syn på män och kvinnor, på utanförskap och kärnfamilj. I den historiska verkligheten var många av de första utvandrarna kvinnor som lämnade sina makar och barn för att följa sin religiösa sekt med över Atlanten, med uppdrag som förkunnare och ”profetissor”.
Rent historiskt ger denna berättelse en lika representativ bild – varken vackrare eller fulare – av de första emigrantkvinnornas tillvaro, som bilden av den längtansfullt tillbakablickande, tillgivna nybyggarhustrun.
Samma gäller den fortfarande endast skissartat berättade historien om de många svenska kvinnor som levde vid odlingsgränsen som självägande farmare.

I Karlshamn midsommaren 1959 upphör den verkligheten att vara relevant i samma ögonblick som Moberg äntrar scenen, torkar tårarna i ögonvrån, håller sitt bejublade invigningstal och strör lite av sin magi över statyn.
Himlen är praktfullt blå, solen strålar, vinden fladdrar i segel och flaggor. ABF-kören låter nationalsången svälla ut över den oöverskådliga människomassan i hamnen, parken och längs med stranden. Axel Olssons tanke om anonyma emigranter är snart bortglömd. Moberg, nu kallad ”idégivaren” till statyn, fortsätter att sola sig i glansen under banketten på Stadt, håller tal, spelar en trudelutt på munspel. Den med åren allt mer stingsliga författaren är verkligen, genuint lycklig denna midsommar.
Senare skriver han till en vän att det var ”en enkel och gripande fest, en folkets fest: Nu vet jag att mina utvandrare verkligen har gått in i folkets medvetande.”
När Sista brevet till Sverige, sista delen i utvandrarserien, några månader senare kommer ut i bokhandeln ser Vilhelm Moberg personligen till att foton från invigningen skickas till Bonniers marknadsavdelning för att användas i annonseringen. I Expressen i oktober 1959 säljer man boken med en bild på monumentet i Karlshamn, tillsammans med texten: ”Så skapade ordet bilden”. Några veckor senare har den slagit nordiskt bokhandelsrekord.

Sedan dess har Mobergs romansvit studsat mellan kultursfärens ytterligheter, som i ett flipperspel mellan Jan Troells murriga filmer, Björn & Bennys svensktoppsmusikal, Farnaz Arbabis multikultipjäs, i riktning mot den i dag självklara positionen som det moderna Sveriges nationalepos.
Jonas Thente skrev en gång att ”Kristinagestalten bär på något lika svenskt som idén om en perfekt midsommarnatt”, vilket förstås är riktigt. Men den klichén – om Sverige, om vårt förflutna, om oss – är inte uråldrig utan tvärtom halvåret yngre än Per Gessle. En myt vi lekt fram, dansat kring, en staty glittrande i kapp med vågskvalpet ute på fjärden och den strålande junisolen. Gjuten i brons. Kopierad i hårdplast.
Ett monument som en dag kommer att vältas omkull och ersättas av andra.
Men inte i dag.

Jens Liljestrand
kulturen@expressen.se

Jens Liljestrand är författare och disputerar senare i år på en avhandling i litteraturvetenskap om Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit.