När den rumänska revolutionen bröt ut en isande decemberdag 1989 var det många som undrade om man tryggt kunde visa sitt stöd ute på gatorna. Att höja ett v-tecken i luften var en provokation som senare skulle kunna bestraffas av de allseende. Så djup var rädslan, så långt hade det totalitära systemet tvingat människor att inte uttrycka sina känslor, att kommunismen mycket väl kunde falla och ändå fortsätta förtrycket.
Det är detta som Herta Müller, representant för en illa sedd tysk minoritet som funnits i landet sedan medeltiden, skildrar i sina böcker. När hon vägrade agera angivare åt den hemliga polisen Securitate utsattes hon för förföljelse under fjorton år. Sina upplevelser delar hon med många av de 25 miljoner rumäner som genomled kommunismen i sitt hemland.
Med okuvlig envishet berättar Herta Müller i verk efter verk om hur det är att leva i ett totalt icke-varande, att upphöra som individ och människa, ständigt jagad av skuggfigurer tills man till slut blir rädd för sig själv.
Hon har gett sig i kast med att intellektuellt försöka besvara de frågor som inte kunde ställas under det pågående förtrycket och nu måste omformuleras i grunden. Varför förtrycktes rumäntyskarna? Hur kunde omvärlden låta det ske i tysthet?

Det har gått många år, men inga andra än Müller har höjt rösten för att lyfta fram frågan, ingen europé, ingen rumän. Kanske därför att rädslan hos allmänheten rotades så djupt, att det medmänskliga ansvaret ännu inte har vaknat till liv. Detta lidande har aldrig riktigt erkänts och uppmärksammats av andra européer.
När Svenska Akademien nu belönar Herta Müller med Nobelpriset bör det äntligen bli tillfälle att få till stånd ett samtal om de erfarenheter hennes böcker vittnar om och söka svar på de frågor hon ställer.
Den tyska minoriteten i Rumänien drabbades inte bara av kommunismen utan också av en storrumänsk nationalism under 1980-talet som krävde total assimilering. Herta Müllers beskrivning av att tillhöra en minoritet längst ner i förtryckets helveteskretsar har en giltighet som sträcker sig långt utanför Rumäniens gränser.
Men det första Nobelpriset till en rumänsk författare kan också bli det första steget i en upprättelse för rumäner för det förtryck de fick utstå under decennier. Samtidigt leder priset förhoppningsvis till att omvärlden blir medveten om att Rumänien i dag fortsätter att systematiskt undertrycka minoriteternas fri- och rättigheter.

Emanuel Sidea
kulturen@expressen.se

Emanuel Sidea är reporter på Veckans affärer och född i Rumänien.