OSLO. En yngling i svart studentkostym lommar in i sal 250 som sista försvarsvittne. Domaren, som verkligen behärskar konsten att skifta från auktoritärt sylvass till beskyddande mild, frågar försiktigt den kalvige Oslo­pojken om han är kamrat till Anders Behring Breivik.

Nej, det är för mycket sagt. Den blivande programmeraren i vittnesstolen och massmördaren strax intill brukade visserligen bara för några år sedan tillbringa uppåt 17 timmar om dygnet tillsammans. Som "officer" i deras gemensamma World of ­Warcraft-pluton var Anders Behring Breivik en klippa: entusiasmerande och lyhörd för de andra data­spelarnas dagsform. För vittnet blev krigarna en online­familj som fyllde tomrummet då hans mamma rycktes ur livet.

Det är upplysande att följa försvarets dagar i Oslo. Kanske inte så mycket för Breiviks sammanbitna utbrott: data­spelet World of Warcraft är lika relevant för terrordådet som mitt schackintresse, fräser han som en typisk gymnasie­intellektuell, paniskt rädd för att framstå som mindre "seriös" än sina metodiska förebilder ETA och al-Qaida.

Men när man hör tidningen Aftenpostens redaktör eller Arbeiderpartiets partisekreterare vittna inser man ändå vilken värld som Breivik upplever sig sviken av. En sakkunnig säger att Breivik är hundraprocentigt kristen men inte alls särskilt religiös. Det tycks stämma: det är inte mjölk och honung som är målet. Breiviks drömvärld är så absurt alldaglig att den nästan blir dunkel. Det är pressen och de maktbärande partierna han påstår sig sviken av – de som tillsammans "dekonstruerat" Norge och den norske mannen, som han förklarar med ännu en inläst glosa.

Hur ­kompenserar man medelklassmän som är rasande på ­medelklassen? Under tre dagar ser jag välmående högerextremer i kostym passera in genom rättegångssalen; samtliga lika kränkta av det mediala och politiska etablissemanget. Det är svårt att inte finna denna klass, ett slags globaliseringens bottensats, en smula komisk. Och givetvis hör de skratten bakom ryggen och blir då ännu mer förbannade.