Nej. Cherin Awad och Khadiga el Khabiry vägrar att ”ta seden dit de kommer”. De har minsann inte lust att ”anpassa sig” som Carl Hamilton föreslår. Styvnackat vägrar dessa unga, svenska tjejer i slöja med uppdraget av SVT att ”granska svenskheten” att ta stofilen Hamilton i hand. Dessa unga kvinnor kräver respekt av gubben Hamilton. Stolt och spotskt ser de på honom och Hamilton inser för sent – typ när kameran slutat rulla – att slaget är förlorat, loppet kört, det kokta fläsket stekt.
För vad har en äldre svensk man, överklass dessutom, att sätta emot en klase yngre tjejer i huvudduk? Oj. Vad han gjorde bort sig nu, Hamilton.
Eller, vänta nu: gjorde han det, egentligen? Är det inte ett ganska rimligt krav, ett ödmjukt önskemål som den gode Hamilton har? Hamilton ville, i all vänlighet, skaka hand. Det var allt han ville.
Och varför är det ingen som frågor dessa charmerande kvinnor vad som ligger bakom deras vägran att ta främmande män i handen?
Den tredje programledaren/
huvudrollsinnehavaren Dalia Azzam Kassem har inte samma problem som sina kollegor. Hon bekänner sig uppenbarligen till en mindre strikt tolkning av Koranen och lyder inte under samma hårda regler gällande fysisk åtskillnad mellan könen.
Programledarnas till synes tämligen oskyldiga vägran att ta främmande män i handen är bara toppen på ett isberg av föreställningar angående kroppslighet och sexualitet som är allt annat än oskyldiga.
För några dagar sedan stenades 13-åriga Aisha Ibrahim Duhulow till döds i Kismayo i Somalia. Hennes brott? Hon försökte anmäla en våldtäkt. Hon ”dömdes” för äktenskapsbrott. Hon hade frestat männen som våldtog henne att bedra sina fruar.
Jo. Steget är långt mellan en svensk tv-studio och lagom exotiska programledare som på klingande svenska förklarar att ”deras religiösa övertygelse” förbjuder dem att ta Carl Hamilton i handen och steningar i Kismayo. Steget är långt, men vi rör oss trots allt inom samma tradition, med samma bisarra synsätt på kvinnans kropp som något som måste vaktas, mannens sexualitet som farlig och hotande, kvinnan som fresterska.
Haram.
För visst är det därför programledarna i ett av SVT:s program inte kan ta alla sina gäster i hand? För att det är haram, smutsigt, syndigt, farligt att vidröra vissa gäster?
Premiärprogrammet av
Halal-tv imponerade föga. Bortsett från Hamiltondebaclet var det blekt. Det var som hämtat ur Marjaneh Bakhtiaris senaste roman
Kan du säga schibbolet? Välvilligt. Överpedagogiskt. Väldigt mycket ”kolla så vanliga och svenska vi är fast vi har huvudduk”. Jaha.
Och sedan när det bränner till – med den där uteblivna handskakningen – blir det tvärstopp. Precis där de kritiska frågorna borde komma lägger redaktionen ner och väljer att utmåla Hamilton som en gnällgubbe med latenta rasistiska åsikter. Dumt, fult och fegt.
Kanske skulle det vara intressantare att skippa
halal (tillåtet enligt islam) och helt inrikta sig på
haram? Det kunde blivit både god journalistik och bra tv.
Ann Heberlein
kulturen@expressen.se
