Det var inte meningen att det skulle gå så här. I flera månader hade vi fått veta att försöken att bannlysa minareter i Schweiz var lönlösa. De sista opinionsmätningarna tydde på att 34 procent av schweizarna skulle rösta för detta chockerande förslag.
På ett möte förra fredagen i Lausanne var över 800 studenter, lärare och medborgare övertygade om att det skulle avslås, och koncentrerade sig i stället på hur de skulle vända detta dumma påhitt i riktning mot något mer positivt.
I dag är den övertygelsen ödelagd, eftersom 57 procent av befolkningen gjorde som Schweiziska folkpartiet (UDC) hade hetsat dem till – ett oroande tecken på att detta populistiska parti kan ligga närmast folkets fruktan och förväntningar.
För första gången sedan 1893 har ett förslag som pekar ut en enda grupp med ett klart diskriminerande innehåll bejakats i Schweiz. Man får hoppas att bannlysningen hävs på en europeisk nivå, men det gör inte resultatet mindre alarmerande. Vad händer i Schweiz, mitt födelseland?
Det finns bara fyra minareter här, så hur kommer det sig att förslaget restes överhuvudtaget? Mitt land, som så många andra i Europa, upplever nu en nationalistisk reaktion på de europeiska muslimernas nya synlighet. Minareten är bara en förevändning – UDC ville först dra i gång en kampanj mot de traditionella islamska slaktmetoderna men befarade att de då skulle såra de schweiziska judarnas känslor, och vände i stället blicken mot minareten som en passande symbol.
Vartenda europeiskt land har sina särskilda symboler eller samtalsämnen som skjuter in sig på europeiska muslimer. I Frankrike är det huvudduken eller burkan, i Tyskland moskéer, i Storbritannien våld; karikatyrteckningar i Danmark, homosexualitet i Holland … och så vidare. Det är viktigt att se bortom dessa symboler och förstå vad som verkligen händer i Europa i allmänhet och i Schweiz i synnerhet:
Medan europeiska länder och medborgare går igenom en verklig och djup identitetskris blir den nya synligheten hos muslimerna problematisk – och det skrämmer.
För i samma stund som européerna hör sig själva fråga i en globaliserad, migrerande värld: ”Vilka är våra rötter?”, ”Vilka är vi?” och ”Hur ska vår framtid bli?”, ser de nya medborgare omkring sig; nya hudfärger, nya symboler som de inte är vana vid.
Under de senaste två decennierna har islam förknippats med så många kontroversiella debatter – om våld, extremism, yttrandefrihet, könsdiskriminering, tvångsäktenskap, för att bara nämna några – att det är svårt för vanliga människor att omfatta denna nya muslimska närvaro som något positivt.
Det handlar om en hel del rädsla och påtaglig misstro. Vilka är de? Vad vill de? Och frågorna laddas med ytterligare misstänksamhet när idén om att islam är en expansionistisk religion formuleras. Vill dessa människor islamisera vårt land?
Kampanjen mot minareterna fick bränsle av just sådana farhågor och förmodanden. Väljare lockades till frågan av manipulativa vädjanden till folkliga rädslor och känslor:
Affischer visade en kvinna i burka med minareter som vapen på en koloniserad schweizisk flagga. Man gjorde gällande att islam är fullständigt oförenligt med schweiziska värderingar. (UDC har tidigare begärt att mitt medborgarskap skulle återkallas eftersom jag försvarade islamska värderingar alltför öppet.)
Mediestrategin var enkel men effektiv. Provocera fram motsättningar varhelst de kan tänkas blossa upp. Sprid känslor av att vara offer bland det schweiziska folket: vi är under belägring, muslimerna koloniserar oss i tysthet och vi förlorar våra egna rötter och vår egen kultur. Det fungerade. Den schweiziska majoriteten sände ett klart budskap till sina muslimska medborgare:
Vi litar inte på er, och den bästa muslimen för oss är den vi inte kan se.
Vem ska man skylla på? Jag har i åratal manat muslimer att de måste bli mycket mera synliga, aktiva och proaktiva i sina respektive västländer. I Schweiz har muslimerna under de senaste månaderna i stället försökt gömma sig för att undvika konflikter.
Nyttigare hade varit att skapa nya allianser med alla de schweiziska organisationer och politiska partier som tydligt var emot förslaget. Schweiziska muslimer bär sin del av ansvaret, men man måste tillägga att de politiska partierna – i Schweiz som i Europa - har låtit sig kuvas och blivit skygga inför allt slags modig politik i riktning mot religiös och kulturell pluralism.
Det är som om populisterna sätter tonen och resten följer efter. Man lyckas inte övertyga om att islam är numera en schweizisk och europeisk religion, och att de muslimska medborgarna för det mesta är ”integrerade”. Att vi står inför gemensamma utmaningar, såsom arbetslöshet, fattigdom och våld – utmaningar som vi måste ta itu med tillsammans. Vi kan inte enbart skylla på populisterna. Det är ett misslyckande vidare än så – en brist på mod, en förfärlig och trångsynt avsaknad av tillit till de nya muslimska invånarna.
Tariq Ramadan
kulturen@expressen.se
Tariq Ramadan är schweizisk teolog och författare. Hans senaste bok är
Radical reform: Islamic ethics and liberation.
Översättning: Nina Lekander.
