Kristina Lugn ligger på golvet framför dramatikhyllan och förhör sig om Smedby skolbiblioteks rutiner. Rektor och en prydlig bibliotekarie i svartrutig kilt svarar efter förmåga. Inköp sker någon gång om året, baserat på elevernas egen topplista. Biblioteket är bemannat till 60 procent. Ett knippe Kittyböcker har just lämnat utlåningsdisken. Akademiledamot Lugn morrar från golvet.
- Jag lät inte barnen bestämma. Jag tyckte det var jätteviktigt att barnen inte fick bestämma. Jag var ganska osympatisk.
En del av böckerna här bär Kristina Lugns märke. I mitten av 70-talet var hon skolbibliotekarie i Upplands Väsby. Ekeboskolan där hon tjänstgjorde som allsmäktig grundskolebibliotekarie med full makt över budget och inköpslista har visserligen stängt och blivit sverigefinsk friskola. Men eleverna och delar av bokbeståndet fyller närliggande Smedby skola. När Lugn några år in på 80-talet fick garanterad författarpenning sade hon upp sig.
- Mitt största misstag i livet.
I dag kan hon trösta sig med att vara något av hela världens bibliotekarie. Sedan 2006 ledamot i Svenska Akademien, just nu en del av dess mäktiga Nobelkommitté, som bereder och presenterar Nobelpriskandidater för de övriga med snille och smak.
Att läsande är makt fattade Kristina Lugn redan som femåring.
Lugns pappa majoren, senare general, läste visserligen högt för dottern ur borgerlighetens portalverk som Churchills Min ungdom och Herbert Tingstens memoarer. Men mamman, som var lärare, var övertygad om att barn inte skulle lära sig läsa på egen hand före skolstart.
- Hon tror nog fortfarande att jag inte kan läsa.
Demokratins grund. Så länge vi har fria bibliotekslån är demokratin inte hotad, anser Kristina Lugn. Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Lugn fick allså knäcka koden på egen hand, genom att lära sig ljuda bokstäverna i en Kalle Anka-pratbubbla. Från det ögonblicket kunde hon börja avkoda världen, med skadeglädjen mot de ovetande föräldrarna som ett tyst jubel inom sig.
-Det var en enorm maktkänsla, säger hon när vi slingrar oss genom Upplands Väsbys industribebyggelse.
- Och förstås helt avgörande för resten av mitt liv. Mitt förhållande till läsning är det mitt enda riktigt lyckliga förhållande. Genom att läsa kunde jag plötsligt bygga upp min egen värld. Man kan inte vara självständig utan att kunna läsa. Barn tillhör en förtryckt grupp - men läsning ger möjlighet till autonomi. Det är ett vapen.
Kristina Lugn kallar läsandet för en del av allemansrätten. Man ska inte behöva be om lov när man vill beträda kulturarvet.

Friskolornas snyltande på kommunala bibliotek eller andra skolors samlingar är inte detsamma som att ge eleverna tillgång till ett eget skolbibliotek.
Den norska forskaren Elisabeth Tallaksen Rafste kallar det för ett "poröst rum". Det är inte lika anarkistiskt som skolgården men inte heller lika regelstyrt som klassrummet. Rökrutan för rultiga.
- Jag tror inte det finns en enda människa som en gång blir intresserad av litteratur och som sedan slutar vara det, säger Lugn och viftar entusiastiskt med en funnen pjäs av Staffan Göthe.
Det omvända är förmodligen vanligare: de som inte börjar läsa i skolan, kanske förblir oskulder.
-Vem har något att vinna på att vi inte har skolbibliotek?
- Det är en samhällsfara att avintellektualisera befolkningen. Obildning är inte samma sak som dumhet, men det leder till slut till dumhet. Så länge man har fria boklån är demokratin inte hotad, så långt är jag beredd att romantisera saken. Det finns en sorts grundtrygghet i vetskapen att befolkningen kan skaffa kunskap.
Eller kunde. De skolreformer som mot slutet av 60-talet började hävda vikten av utrustade och bemannade skolbibliotek var formulerade mot bakgrund av andra världskriget.
Professionaliseringen av det svenska skolbiblioteket skulle omstöpa 1900-talsmänniskan; den blinda lydnadsvarelse som hade varit en förutsättning för fascismen skulle dö biblioteksdöden.
Ett brett utbud av böcker, undervisningsfilmer och audiovisuella medier skulle fostra självständigt tänkande individer som kunde förstå världen ur skilda perspektiv. Metodiken kallades då för de "självständiga arbetsformerna" - snarlikt de konkurrensfördelar som friskolorna i dag säger sig erbjuda.

Kristina Lugn tar en cigarett och vi kör vidare mot Runby skola, Upplands Väsbys största kommunala grundskola, en vit koloss i skogskanten. Redan i foajén möts vi av en armé iPad-användare - skolan har i ett experiment försett 350 elever från femman och uppåt med läsplattor.
Några fyror som ännu inte fått står i en klunga på skolgården och bräker efter rektorn: "iPaaaaad!"
Samtidigt har lärarkåren tagit det gamla skolbiblioteket i besittning som lärarrum. Några rangliga bokhyllor uppställda i korridoren bildar ett nytt skolbibliotek, som gravstenar över dött papper. Ljudnivån är inte vad man skulle kalla läsvänlig. Smattret från datorspelet Modern combat konkurrerar med vägvrålet från Speedway grand prix. Pratar ni någonsin med varandra, frågar jag en tjej i sjunde klass.
- Vi pratar med varandra men vi kollar inte på varandra, svarar hon entonigt.
Flickan sneglar mot sitt gamla bibliotek och säger att hon saknar det. Hon övervägde tidigare författaryrket men "tappade lusten i trean".
- Men du kan ju fortsätta läsa i alla fall, föreslår Kristina Lugn.
- Jag gillar inte barnböcker, det gör jag inte.
- Vad läser du då? undrar Lugn.
- Jag är mest intresserad av böcker som kändisar skriver.
- Näääääääää.
Kristina Lugn brister ut i vild protest, men sansar sig när flickan exemplifierar med Robert Gustafssons Från vaggan till deadline ("en bra kändis, han är duktig på sitt jobb" säger Lugn).
Detta skulle kunna vara framtiden för skolbiblioteket: självservering. På Runby skola sitter en vuxen kvinna med benen i kors på en bänk mitt i larmet men hennes tjänster tycks denna förmiddag föga efterfrågade. Hon är anställd på halvtid.
Kristina Lugn blir förtjust över läsplattorna men befarar också att den icke styrda läsningen kan cementera klasskillnader.

Det var skolbibliotekarien som visade Lugn vägen från barn- till ungdoms- och vuxenlitteraturen; från Kulla-Gulla till Selma Lagerlöf. Ett skolbesök av Sonja Åkesson i mitten av 60-talet blev avgörande. Nyfikenhet får man med sig hemifrån eller väcks till liv av sådana som skolbibliotekarier.
På väg ut passar Kristina Lugn på att flytta 24 exemplar av Margit Sandemos romansvit Sagan om isfolket.
- Det här är porrböcker enligt min generation. Varför har ni dem? Jag kan rekommendera Svenska Akademiens klassikerserie.
Sen bjuder jag på lunch på Olive house i Väsby centrum. Hon petar i pastan och tittar sig omkring.
- Det här med läsning är så grundläggande för så enormt många områden. För en människas intellektuella och framförallt känslomässiga utveckling. Det är så enormt orättvist. Jag tänker på det när jag ser de där artiklarna om mig som du hade med när jag berättar om Upplands Väsby, hur jag går till socialkontoret och har väldigt lite pengar.
Någonstans, säger hon, var hon ju ändå en resenär.
- För jag visste att jag aldrig skulle fastna på Ardennergatan, jag hade vissa vägar ut. Helt enkelt eftersom jag hade ett borgerligt självförtroende, som jag fått av mina föräldrar. Det som jag saknar i den nuvarande regeringen, och även i arbetarrörelsen, är de mycket goda sidor som finns av borgerligheten - det borgerliga bildningsidealet.