Massmorden i Oslo är en osannolik och ofattbar tragedi, men låt inte det ofattbara förlama. Vi kan aldrig skaka av oss känslan av vanmakt och djup förtvivlan. Vi måste lära oss att leva vidare med känslorna. Några reflexioner mot bakgrund av denna övertygelse.
I de tidiga kommentarerna i fredags uttalade experter att bomben i regeringskansliet var så stor att flera personer måste vara inblandade, och för samma teori talade att attacker skett på två platser. Allt tyder nu på att förövaren var ensam. Det pekar på en avgörande svaghet i kampen mot terrorismen - den utgår nästan alltid från att terroristen handlar på order och ingår i en välorganiserad grupp av liktänkande. Därför skapar man antiterroriststyrkor som för att lyckas behöver motståndare som är organiserade på ett likartat sätt.
En armé är sällan rustad för att hantera det irrationella. Afghanistan är ett exempel på detta. Att terroristen kan vara ensam i sin handling men är buren av idéer som omfattas av många borde för den skull vara en insikt att ta till sig. Terrorism bekämpas bäst med idéer, aldrig med knytnävar.
När den norske statsministern i sina första uttalanden hävdade det öppna samhällets värde var det därför ingen besvärjelse. Ökad slutenhet och skärpta säkerhetsrutiner minskar inte riskerna, tvärtom. Vi kan aldrig veta vem som blir näste terrorist, främst därför att han eller hon sannolikt inte ingår i några registrerade nätverk.
Ökad säkerhet vinner vi genom att öppet diskutera våra värderingar och våra åsikter. Det är inte detsamma som att under tystnad godta det vi finner stötande. Och det kan faktiskt ligga ett värde i att man söker vara vad som ironiskt brukar benämnas "politiskt korrekt". Just detta, att veta vad som passar sig att säga, är ingen dålig utgångspunkt för mänsklig samlevnad.
Jag talar inte för en yttre censur men väl för en inre, för odlandet av det som kallas omdöme. Den som anser att andra är ett slags sämre varelser måste lära sig att hålla inne med sin åsikt, och i ett demokratiskt samhälle måste också väljarna inse att de genom sin valhandling påtar sig ett ansvar, inte befriar sig från det genom att lämna ansvaret till den valde.
Respekten för alla människors lika värde är inte så stark som vi gärna inbillar oss. Många är det som inte ser detta lika värde som något annat än varje enskild individs rätt att förverkliga sig själv, till och med att göra det på andras bekostnad. Jag ser till mitt, så får du se till ditt - det är en uppfattning som i grunden är farlig, eftersom den ytterst kan komma att hota det demokratiska samhället.
Ett sådant förutsätter nämligen att vi erkänner allas olikhet, och att de skilda villkor under vilka människor lever bara sällan är konsekvenser av deras eget handlande. Några är gynnade, har fått begåvning, ekonomiska och sociala förutsättningar som inte förunnats andra. Vi har alla ett gemensamt ansvar för varandra och för den värld vi lever i. Ett samhälle där ingen behöver ta ansvar för större markyta än den som täcks av de egna skosulorna blir omänskligt att leva i.
Att förmå se sina medmänniskor som likar är i själva verket grunden för ett demokratiskt tänkande. Fundera över vad det betyder att så många i dag tanklöst ser vissa som närande (och i regel alltid räknar in sig själva i den kategorin), andra som tärande. Det är lättare för extremisten att finna stöd för sin hållning i ett samhälle, där den människosynen råder än i ett där jämlikhet ses som ett centralt värde.
Filosofiprofessorn Harald Ofstad skrev och talade på sin tid om vårt förakt för svaghet som ett avgörande hot mot demokrati och samhälle. Det är dags att vi nu inser hur mycket av just förakt för svaghet som präglar dagens samhälle. Om det vore politiskt korrekt att avvisa varje yttring av ett sådant förakt, skulle vi visserligen inte hindra enskilda galningars vansinnesutbrott, men vi skulle lättare upptäcka oroande symptom och på så vis bättre kunna förebygga katastrofer av det slag som nu drabbat oss.
/Bengt Göransson
