När Ellen Mattson skriver böcker lär hon göra det som Selma Lagerlöf. För hand, älskvärt nog, och under flera års tid. Läsupplevelsen blir därefter: en konstfullt snickrad värld. Fulländade scener, fulländade gestalter. Romanen om Greta Garbo är den första sedan kritikerrosade Glädjestranden (2008) och liknar på ytan en svensk Blonde, Joyce Carol Oates mastodontverk om Marilyn Monroe. I stället för att som Oates flytta in i ett fiktivt själsrum har Mattson konstruerat en fluga på väggen, Vendela Berg som under några gyllene år i Hollywood agerar stjärnans "companion". Eller också en ställföreträdande författare.

Unga fröken Berg blir ensam åskådare till ett utdraget kammarspel där det väsentliga sker bakom eleganta ridåer. In stormar Nils Asther som Gretas andliga syskon, en kärlekskrank friare som välter möbler av ångest och viftar med pistoler. In stormar även Mercedes de Acosta, den häftigt förälskade poeten som tror sig kunna erövra ikonen med tankekraft. Inget rubbar Garbo i hennes anemiska tillvaro som kameliadam, plågad av längtan bort från platsen som "inte finns", där "allt som är äkta sjunker".

Vendela/Mattson halkar runt i mytbilden, förlorar sig alltmer i den. Hon vill klippa upp den sovande sfinxens ansikte och vika undan dess lager, bläddra sig in bland bladen, hitta det verkliga ansiktet. Den Gudomliga svarar: "Jag är en mycket märklig människa". Hon säger också: "En dag ska jag tala om vem jag är, vem jag verkligen är...men inte än." Inte än. Givetvis uteblir det märkliga avslöjandet. Denna trotsiga snålhet, säkert biografiskt korrekt, gör berättelsen till en visa i molom där Garbo inte blir mänskligare - snarare ännu mer illusorisk. Långsamt vänder författaren på spegeln, mot oss själva. Det är underfundigt gjort, och faktiskt också frustrerande.