Anita Goldman läser Elisabeth Hjorths debutroman Hängivelsen som associerar till Knutby.
De flesta läsare av Elisabeth Hjorths debutroman kommer att associera till Knutby långt innan denna samtidens karismatiska kristendoms mordskandal faktiskt får betydelse för romanens huvudperson Cecilia, vilken då befinner sig i en liknande situation.
Även här möter vi en småskalig och tätt sammanhållen kristen gemenskap där man delar på allt: hus, barn och uppoffringar kombineras med dragningen mot det profetiska och extatiska, ett liv "utan leda och ensamhet, ett undantag i världen".
När den massmediala hetsen över Knutbytragedin pågick som värst, funderade jag i en krönika över om det fanns något oredovisat i förfaselsen.
Jag tyckte mig uppfatta en skadeglädje över människor som "haft oförskämdheten att leva i en tät gemenskap, i ett samfund byggt på andra principer än dem vi hyllar. Jag misstänker att den där extra upprördheten och kryddan som förekommer när skandaler uppdagas i religiösa sammanhang, är andra sidan av en icke erkänd längtan efter tillhörighet, tillit och tro".
Elisabeth Hjort skildrar denna längtan ur ett inifrånperspektiv och redan därför är hennes roman intressant och viktig. Hon försöker skriva om det obeskrivbara och "innervinden" är ett av de vackra ord hon finner. När innervinden kommer, "måste man släppa efter. Det enda som krävs är att låta sig, lägga undan och följa med."
Det är denna innersta rörelse, av att öppna sig, att ge sig hän till, "det vida, det ofattbara", "en vanvettig beredskap. En vidöppen villighet" som författaren närmar sig på ett vis som många mer etablerade författare som skildrat ett liknande andligt och mänskligt landskap, inte har förmått utforska på samma vis, eftersom de har vänt det tilltalet och den erfarenheten ryggen eller kanske aldrig riktigt förstått den.
Cecilia, uppvuxen i ett torftigt och ordfattigt hem i det småländska bibelbältet, åker i romanens upptakt på pingströrelsens sommarläger och sedan på ettårig bibelskola.
Redan här blandas - på ett fatalt vis - två starka ingredienser:
Dels den för unga människor normala och så uppslukande strävan att bli sedd, accepterad av gruppen, åtråvärd för det motsatta könet. Och till detta läggs något särskilt: en strävan efter ett större liv, extraordinärt.
Kanske är det den starka rörelsen mot renhet, mot en magisk värld av "samband" och hemliga "tecken", mot allt "mänskligt motstånd nedbrutet", som till syvende och sist får Cecilia på fall. Mer än den uppenbara kvinnoofferrollen?
Kanske är det denna strävan som är den yttersta förhävelsen? Och sätter de mest destruktiva krafterna i rörelse? Att tro sig ha nyckeln till något större, sannare och bättre?
Språkligt förhåller sig författaren lojal mot sin gestalt, tätt intill henne och med ett avskalat poetiskt språk. Endast i små sporadiska stycken bryter en annan röst fram, svartare och mer medveten, seende på skeendet utifrån. Där berättas det plötsligt om "paniken" som ett barn kunde uppleva i frikyrkan när predikanten skrek "Är du redo när Frälsaren kommer?" Skräcken och skammen inför tomheten då. Om detta skulle denna läsare velat veta mycket mer!
"Värst var övergivelsen", skriver Hjorth. Hon visar hur den som är djupast övergiven - Cecilia är moderlös sedan elvaårsåldern och ett tidigare självskadebeteende och anorexi snarare anas än skrivs ut - är beredd att gå längst in i självutplånande hängivelse och till slut helt överge sig själv. Vad återstår då?
Skrivandet, antar man i slutet, kan bli vägen tillbaka. Cecilia har endast sina anteckningsböcker kvar efter det totala sammanbrottet. Dem tar hon med sig. "Jag skall mäta ut avståndet till mig själv och förgöra det. Jag skall ta min början nu."
