Anna Hellgren läser Elin Grelssons debutroman Du hasar av trygghet.
Förlaget lägger ribban högt för läsare av bloggaren och frilansjournalisten Elin Grelssons debutroman. I pressutskicket beskrivs Du hasar av trygghet som en feministisk samtidsroman om motstånd, och huvudpersonen Sara som "höstens mest subversiva romanhjälte" som super, knullar och tar sig an tillvaron fylld av utåtriktat samtidshat.
Här väcks hopp om en äntlig svensk version av Helen Walshs skotska Brass, där antihjältinnan rasar genom världen på just det sätt som Modernista drömmer om, kryddat med enorma mängder droger och våldsamma sexköp.
Men Du hasar av trygghet är en förvånansvärt traditionell skildring av heterosexuell vardagskamp 1.0. Ätstörningar, kroppshat, skräcken för att vara för mycket eller för lite. En ständig huvudvärk. Det tjocka barndomsjaget som dövar demoner med sötsaker i smyg, iscensätter alltmer verklighetstrogna lekar i Barbiehuset i takt med att föräldrarnas äktenskap krackelerar, sexuella övergrepp från mindre pubertetsgångna skolkamrater.
Den utlovade skörlevnaden är först en sen reaktion på den deprimerade huvudpersonens oförmåga att hålla ihop sitt arbetsliv och sin tvåsamhet.
Romanen utspelar sig på två plan. Dels Saras nutidsliv, med tröttsamt tråkigt sekreterararbete och märkligt stumma samborelationen med den lyckade Johannes. Dels barndomsjagets outsägliga ensamtillvaro.
Samtliga kvinnokaraktärer är förvånansvärt snåla. Saras kollegor är föraktat korkade, mamma skapar ätstörningar, lärarinnor vill bara prata om sina "karlar".
En välvillig tolkning är att schabloniseringen är medveten, även om boken saknar den ytterligare dimension som skulle göra stereotyperna konstnärligt relevanta.
Du hasar av trygghet har svårt att riktigt hänga ihop. Första halvan av boken lider av de många vardagsdialogerna och metaforiska miljöskildringarna. Nästan varje replikskifte och sinnesupplevelse pågår lite för länge. Den lakoniska vardaglighet som hade varit ett effektivt stilgrepp för att skildra ledan och svårigheterna att ensam och utan redskap ta sig an 2000-talets version av patriarkal heteronormativitet faller samman under tyngden av sig självt.
På samma sätt brister både barnet och den vuxna Sara som karaktärer, eftersom deras röster å ena sidan inte är språkligt trogna sig själva och deras handlingar å den andra ibland avslöjar den idékonstruktion som ligger bakom. Man tror helt enkelt inte på dem. Först mot slutet, när de förebådade relationskatastroferna är nära och fokus växelklipps mellan nu och då gnistrar det till. Prosan är hård, tät och manar till sidvändande.
En ansvarsfull redaktör hade tagit bättre vara på det.
