Nina Lekander läser Einar Askestads novellsamling Frånfällen.
Noveller, noveller överallt, noterade nyligen Anna Hallberg i DN (4/9) och det är bara att nicka bekräftande. Nyss avnjöt även jag Kate Larsons Trängsel, lite senare Sofia Nordins sorglustiga Baby Rose (en av de nystartade Brevnoveller som går att prenumerera på). Och nu Einar Aske-stad, en över tid en av våra mest envetna novellister som debuterade 1997 med samlingen Det liknar ingenting.
Den liknar någonting, nämligen den nya boken Frånfällen. Askestad skriver stillsamt, repetitivt, listigt och lite läskigt. Med övernaturligheter och gåtfullheter som kan få en att tänka på Cortázar. Om människor ofta mycket ensamma och inneslutna i sig själva och i sina tankar som går och går och aldrig kommer till dörren.
Fast till skillnad från i debuten gör de ändå det. Kommer till döden, alltså. Döden är genomgående tema, såväl vår relation till den som våra relationer till varandra inför eller invid den.
Och efter den: i den inledande, längsta novellen ”Uppvaknandet” vaknar en man i den äkta sängen och svarar ja på sin frus fråga ”Sover du?”. Hon hör inte hör vad han säger. Eller rättare sagt tänker. Cogito, ergo sum? Är mannen död eller döende eller bara svårt sjuk?
Det vet inte han och inte vi. Det är mörkt i rummet, mannen hör men ser inte, och det är kusligt och spännande och lite humor att följa hans tankar som skrider fram med ett beundransvärt jämnt humör. Men så har han också (i likhet med många kolleger i övriga noveller) levt ett liv ”utan passion”. Glimtar av ett stelfruset liv som barn, som make och som far redovisas närmast kameralt, i samma coola tonläge.
Människor omkring mannen – förutom dotter och fru ett antal okända som har att hantera liket – avslöjar rätt fasansfulla förhållanden för honom. Allt han har är sina tankar, men för hur länge till? Diskret apterade bombchocker dyker upp bland trivia, minnen och fantasier om att vakna upp i likbilen eller kistan.
Efter denna start lyser inte alla av de 17 följande novellerna lika starkt. Bäst är de som håller sig hemma i svensk vardag. Fast vardag och vardag, det är ju inte var dag verklighetens folk eldar upp ett hus eller hoppar från ett broräcke där man till sin hustrus postmartiala förtret har låst fast cykeln och tagit med sig nyckeln i fallet.
”Mina tankar är det sista som ni tar”, som Thåström skaldade. Något som uppenbarligen kan vara en både tröst och förbannelse i en existens som hänger på en enda liten ynka krok.
