Aase Berg läser debutanten Eija Hetekivi Olssons bok Ingenbarnsland.
Suget efter rapporter från förorten, från folk som på riktigt har levt i miljonprogrammets för medelklassen oerhört exotiska mijöer, tycks aldrig sina. Ingenbarnsland handlar om en barndom i Göteborgsförorten Gårdsten, och förortsspråket från 80-talet – redan daterat och därmed rätt gulligt och oskyldigt – ger styrka och blodrött aggressiv lokalfärg åt boken.
Huvudpersonen Miira tillhör invandrad finsk arbetarklass, och Hetekivi Olsson tecknar ett brutalt porträtt av familjens ursläkt i Finland: tandlösa, fåordiga, försupna och pillertrillande, jobbar i skogen och på åkrarna med metoder från 1800-talet. Det är förstås fördomsfullt, och det finns många klichéer i den här boken, som till exempel den barnfattigdom jag har svårt att få ihop logiskt.
Var man till exempel verkligen så fattig på två vuxenlöner vid den här tiden att man, trots boende i hyresrätt och bara ett barn att försörja, måste leva på svältgränsen? Tack och lov räddas misär-överskottet av det skickliga bildspråket, som påminner om en hallucinatorisk dataspelsfantasi. Jag förstår fattigdomen som ett gestaltat tillstånd snarare än socialrealism.
Men det som är mest originellt i den här boken, och det har paradoxalt nog inte så mycket med klasskildringen att göra, är Miiras stenhårda självförtroende, hennes orubbliga optimism och sanslösa hybris. Hon vet sin plats men skiter i den.
Det är ett självförtroende som är på riktigt, även om språket det talar ofta är våldets. Våld behöver inte tyda på trasighet, provocerar jag mig själv med att tänka när jag läser Ingenbarnsland. I vissa miljöer kan våldet tvärtom, också hos mer eller mindre välmående individer, faktiskt vara det enda språket för värdighet som står till buds – i synnerhet om man är flicka. Miiras fysiska våld är mer konstruktivt än exempelvis de håglöst föraktfulla lärarnas undervisning, eftersom det hindrar henne från att sjunka ner i uppgivenheten.
Vad den här tjejen har, och det skiljer henne från ett par av vännerna, är trygghet. Trygghet är inte klassrelaterad. Miiras föräldrar är visserligen långt ifrån idealiserade: de pratar inte känslor, fattar ofta konstiga beslut och lämnar dottern vind för våg. Men i grunden är de lojala. De förstår henne inte, men de tror på henne.
Det är så skönt att läsa om en städerska och en Volvoarbetare/fastighetsskötare som varken är avgrundsapatiska, alkoholister eller lever i en misshandelsrelation. Berättarrösten i den här boken är ingen deprimerad masochist med smygnarcissistiskt skuldbeläggarbehov, vilket en berättarröst enligt den billigaste konventionen för litterär underklasskildring i samtidslitteraturen förväntas vara.
Hetekivi Olsson har skrivit fram en ursinnig flicka i en värld där flickors våld leder till framtida framgång på ickevåldets område. Det är ett våld som, kombinerat med det levande språket, faktiskt gör mig lycklig.
