Ehnmark bit för bit

Publicerad
Uppdaterad
TRANORNA

Tranorna har kommit.

De har ljus i näbben. Tranorna kommer med ljuset. Katten i Taxinge såg dem först. Hoprullad på Anders Ehnmarks gräsmatta såg den tranorna försvinna åt Mariefredshållet. Bo Strömstedt Mot slutet av 1950-talet började Anders Ehnmark i Uppsala och jag i Lund tycka att Expressens kultursida var i förfall. Kunde inte vi och Björn Nilsson ta över? Vi talade med den tillträdande chefredaktören Per Wrigstad. Mest talade vi med varandra - och med dem vi ville ha. De unga Stockholmsförfattarna, Urban Torhamn, Sun Axelsson, Margareta Ekström, kom gärna till redaktionen. Lars Forssell blev - vrede, fräckhet, sorg - sin egen teater. Göran Palm och Harry Schein skrev rättvisa och orättvisa betraktelser. Bengt Anderberg var Bengt Anderberg. Vilka kunde vi ta från Uppsala? Lars Lönnroth? Lars Gustafsson? Vilka från Lund, från Skåne? Majken Johansson? Bo Widerberg som ansåg att den svenska filmen var en grumlig spegel? Han skrev om det i Expressen; Kvarteret Korpen nästa. Snart - och medan åren gick - hade vi också Uppsalaförfattarna. De respekterade varandra men såg också med en sidoblick på varandra. P O Enquist log menande när Lars Gustafssons pjäser inte blev spelade på Dramaten. "P O är nog bra", sa Lars Gustafsson, "men hans prosa smälter vid höga temperaturer", och Sven Delblanc skrev en dedikation till P O Enquist: "Till övervestalen från byhoran". Anders - som varit kultursidans utrikesredaktör, inte sällan i dispyt med ledarsidan - blev så småningom korrespondent både i Rom och i Kiruna. Till Kiruna kom också en annan Expressen-reporter, Annika Hagström. Deras långa äktenskap blev gruvstrejkens bestående resultat. I Malmberget fanns en gruvarbetare, Harry Isaksson. Han hade ett motto: "Folk är int' dum, dom är klok." Det är ett motto för varje tidning. Tranorna, passerande Taxinge, meddelar det varje år.

En gång

på Anders gräsmatta hörde jag honom samtala med Jan Myrdal. Myrdal mycket ihärdig. Anders stack in en fråga. Myrdal upprört: "Här är jag mitt i en diskussion, och så avbryter du mig!" Han har fortsatt med det: att fråga, avbryta, vilja göra klart. Det är därför tranorna i respekt varje vår tar en lov över Taxinge. BO STRÖMSTEDT Expressens kulturchef 1961-76 ******* STILEN

Ordet essä

betyder försök, och genren har burits av individer ända sedan Montaigne för mer än fyrahundra år sedan lyfte undan den tunga lärdomsapparaten till förmån för personlig tonart. Dess former har begränsad räckvidd i Sverige. En av dess avkomlingar, kåseriet, har blivit en del av tidningshistorien. Men essäkonstens prövande, spirituella allvar har aldrig haft svensk hemortsrätt. Den har drivits undan av en akademism som tror att kunskap förmedlas genom fotnoter och källhänvisningar. Arne Ruth Vårt land bär ett bortglömt arv av tysk idealism. Därför räknas essän till facklitteraturen och överskuggas statusmässigt av så kallad "skön" litteratur. I den anglosaxiska världen ingår den däremot i genren "non-fiction", en kategori vars likvärdiga motspelare kallas "fiction". I båda dessa skrivarter är litterär briljans en självklarhet.

Anders är

essäns ekvilibrist. I allt han skriver når han balans mellan tonart, stil och tankebygge. För en kulturchef är han en drömprins. När luckor på kultursidan måste fyllas sedan en betrodd skribent fallerat i sitt åtagande rycker Anders in och skriver det som krävs på den tid som står till förfogande. För sådana som mig, som dras mot storformatet i sitt skrivande, är han en nyttig påminnelse om att varje ord ska prövas innan det hamnar i tryck. Han skriver glasklart men utan anspråk på slutgiltighet. Den prövande utgångspunkten finns i varje ord och stycke, och helheten pekar framåt mot nästa artikel, oavsett ämne. Det som hamnar på tidningssidan samspelar med Anders böcker. Ideologiskt har han gått en vindlande väg, fast alltid på den vänstra kanten.

Hans prövning

av världen är en fortgående självprövning. Det finns ett annat osvenskt ord med anknytning till Anders: följetong. Det kommer av franskans "feuilleton" som betyder litet blad, och som, när det introducerades år 1800 i tidningen Journal des débats, var föregångaren till placeringen av den estetiska kritiken på särskilt avdelade spalter. I den tyskspråkiga världen bär kultursidor alltjämt namnet "feuilleton". Anders skrivande är en hybrid mellan detta ords ursprung och dess nuvarande svenska betydelse. Han ger oss sin essäkonst som en text i många avsnitt och växlande format. Den har ett fortlöpande inre sammanhang.

Liksom fiktionen

är den en tolkning av verkligheten. Den utger sig inte för att vara slutgiltig sanning. Men den hjälper läsaren att pröva egna vägar. ARNE RUTH Expressens kulturchef 1976-82 ******* SKRATTET

Glöm

Gramsci, Geijer och Machiavelli - Anders Ehnmarks favorittänkare heter PG Wodehouse. Det finns ju olika teorier om humorns väsen. En handlar om att vi skrattar när vardagens rutiner bryts av något oväntat. En annan säger att komiken fungerar som en säkerhetsventil. En tredje skulle kunna sammanfattas med orden att den som aldrig skrattar är ofri. Leif Zern Jag tror att det är denna senare teori som förenar Anders och Wodehouse, inte utan stöd av nr 1, som framgår av den lakoniska och muntra stilen. En viss naiv typ av människa tror på allt hon ser och hör. Orden blir stora, verkligheten imponerar, det parodiska når extatiska höjder. Mänskligheten upphör aldrig att lämna material till en Bertie Wooster eller en Gussie Fink-Nottle. Då behövs en Jeeves med sitt "Kanske det, sir".

Den som läst

Anders Ehnmark vet att ett leende går genom texten. Det är leendet hos den som står nära och ändå inte för nära. För att kunna se måste man ha lite distans och gott humör. En intellektuell av Jeeves typ hindrar oss från att falla i farstun och hetsa upp oss. Vi ser allt som på en scen, en komediscen närmare bestämt, och drabbas av förvåning över att allt är som vanligt. Den som skrattar är fri. LEIF ZERN Expressens kulturchef 1982-93 ************** MURKLORNA När det var kris - dagen före recensionsdag och alla löften från tilltänkt skribent svikits, körde Expressens chaufför ner recensionsboken till macken i Nykvarn. Anders hämtade den över disk, läste med diagonalteknik, skrev, lämnade på kvällen och texten satt i tidningen dagen efter. Euforisk lättnad på redaktionen. Vi har att göra med ett proffs. Inget tjafs, inga uppmärksamhetskrävande fasoner. Vänlig. Aldrig stressad. Blixtsnabba telefonsamtal, koncentrerade texter (nära dikt) rensade på adjektiv och bråte. Missar aldrig en deadline, håller alltid mått. Maria Schottenius Varje vår skriver han om murklorna. Ibland är de stora som pingpongbollar. Ibland ser han dem som system av buckliga bruna spetsar. "Som om nån stod med borraggregat på andra sidan och just brutit igenom." Andra gånger liknar de stora skruvar. "De tränger upp ur mossan som grova skruvar, som om någon står på andra sidan och skruvar." Det finns en uppenbar aktivitet på andra sidan. Någon som skruvar, borrar, söker kontakt. Anders talar om murklornas särskilda sorts fjärrminne. Hur de fordrar minnet av något häftigt. Kanske en rörelse i jorden, en stor förändring för länge sedan. Katastrofer nyligen bryr de sig inte om, skriver han. De har liksom inget närminne, utan är försjunkna i avlägsna händelser. Murklorna är trofasta. De kommer ihåg gamla saker och låter sig inte påverkas av nya. Anders skrev tidigt om rucolan också, hur han åt av den kryddstarka småflikiga rucolasalladen när han var korrespondent i Italien och körde snabb Alfa Romeo som tjänstebil. Det var innan han kom hem, hamnade på vedbacken och började odla rucola i växthuset. Men jag tror att det är med murklorna som han presenterar sig. MARIA SCHOTTENIUS Expressens kulturchef 1993-2002 ************ VEDEN

Anders Ehnmark

hugger gärna ved. I själva verket hugger han nog alltid ved. Det är ett morsarv. I en av de Ehnmark-texter jag tycker allra bäst om - den heter Undertext och avslutar boken Arvskifte från 1983 - berättar han om sin mamma som också gärna högg ved. "I själva verket högg hon nog alltid ved, och det var inte vanligt i hennes kretsar." Per Svensson Anders Ehnmarks mor var seminarieutbildad och läkarfru och lät 1940 sätta in en stor grön kamin i matsalen på Hvitfeldtsplatsen i Göteborg. Hon sågade ved och eldade och "röken och skenet förvandlade patriciervåningen till stugkök." Av veden byggde hon en by. Rättsinnighetens by. Den hette Håvberg och låg i finnmarken. Släkten kom därifrån. Där levdes livet på det rätta sättet, utan förkonstling och choser. Inte som i borgerlighetens Göteborg och Eskilstuna. Hon hade dock aldrig bott i byn. Det var kanske just därför veden knäppte och knastrade på det riktiga sättet.

Också Anders Ehnmark

har en egen by, eller ett eget rike, där veden klyvs med samma lätta och fria hand som argumenten. Ehnmark är romantikern som upplysningsman, upplysningsmannen som romantiker. Det är hans finaste paradox. Jag tänker mig Anders Ehnmarks texter som en formfulländad, nysvärtad och blänkande gjutjärnskamin. Där inne knastrar och knäpper och värmer veden som kommer från, som är, den där byn, det där riket. Frihetens by, frihetens rike. PER SVENSSON Expressens kulturchef.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida