"Jag" är ett konstigt ord. Kom inte och säg att det är meningslöst. "Jag kom först" eller "Jag har inte skjutit vargen" kan vara nog så meningsfulla. I sina sammanhang. Det intressanta är hur ordet "jag" får mening. Det har svävande referens.
Alla människor har samma rätt att kalla sig "jag" och bara en enda. I likhet med "här" och "nu" får ordet mening på sitt eget sätt. De empiriska filosoferna med David Hume i spetsen påpekade att den som söker efter ett slags substans, ett solitt någonting,
subjektet, som referens till det lilla ordet ska söka förgäves.
Ser jag jag in i mig själv, lodar jag mitt medvetande på djupet, finner jag idel sinnesintryck och minnen av sinnesintryck staplade på varann, ordnade eller oordnade i begreppsliga mönster, men något
subjekt finner jag inte.
Schopenhauer har ett mycket tänkvärt resonemang i
Världen som vilja och föreställning. Materialisterna i hans samtid försöker härleda det tänkande subjektet ur fysik och kemi. Idealisterna med den särskilt förhatlige Hegel i täten försöker härleda hela den fysikaliska verkligheten ur det tänkande subjektet. Ingendera är rimligt, säger Schopenhauer. Subjektet är ingendera. Det hör inte hemma i någondera världen. Det är vecket i papperet, nollkorridoren mellan negativa och positiva värden.
Lars Norén Foto: Lisa Björk
"I verklighet är du ingen", skriver Ekelöf i en anmärkningsvärd dikt. Och så tiden,denna permanenta förlust. Vi tror att den rör sig, men egentligen är det bara vi som ständigt förlorar oss själva. Vi tror oss vara en substans men är en process. Om detta har Marcel Proust skrivit den slutgiltiga romanen,
På spaning efter den tid som flytt."Vem är jag?" ger alltså upphov till mycken bra och dålig filosofi, men också till mycket bra och dålig skönlitteratur.
Ingrid Elam , en av våra finaste litteraturkritiker, har nu skrivit en väldigt genomtänkt och mycket lärd bok om det litterära subjektet och dess spegelbilder. Den heter självklart Jag med undertiteln En fiktion - vilket faktiskt är ett viktigt ställningstagande.
Ingrid Elam börjar långt tillbaka i tiden med det som brukar kallas centrallyrik, Sapfos subtila registrerande av förälskelsens symptom och
Catullus långt senare kärleksdikter, så mycket grövre i texturen, men så insiktsfull i sin berättelse om hur känslor föds och dör.
Rousseau, Emily Dickinson och Charlotte Brontë får representera intressanta stadier i den moderna jagromanens utveckling. Jag är lite förvånad över att hon inte gör mer av Strindberg –
En dåres försvarstal är ju en ytterst intressant bok, dels därför att den egentligen avstår från att bevisa någonting och dels för att den kombinerar psykologi med sociologiska klasstudier på ett sätt som vi annars nästan bara ser hos Flaubert.
Jan Myrdal Foto: Martina Huber
Och varför så lite om de andra delarna i den märkliga subjektroman som från
Tjänstekvinnans son via sådana mästerverk som
Inferno tar sig fram till
Ensam? Och hade inte Knut Hamsuns
Svält förtjänat en mera ingående analys? Den är ju så viktig för hela den moderna romantraditionen. Ja, för den moderna romantekniken. Jämfört med den själsdödande berättarstil modell 1860 som så totalt dominerar Sveriges samtida underhållningslitteratur är ju Hamsun det nyaste, det mest experimentella man kan tänka sig.
Bland de senare kapitlen har jag särskilt beundrat behandlingen av Jan Myrdals
Samtida och
Barndom. Ingrid Elam har inte bara lyckats förklara varför dessa - numera orättvist utskällda - romaner om en autentisk vänsterintellektuells väg en gång blev så viktiga.
Hon har också förstått varför de i likhet med alla andra litterära jagdykningar är dömda att förbli fiktioner.
Emily Dickinson
Sen kommer då den allra senaste samtiden med dess veritabla översvämning av "självutlämnande" och av sensationshungriga medier uppblåsta "bekännelseböcker". Självutlämnande betyder i dessa starkt kommersiella och konstnärligt helt triviala sammanhang, som alla vet, en litteratur som på kvällstidnings- och veckotidningsvis gärna utlämnar andra.
Medan en roman som Jan Myrdals
Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell uppenbart representerar en sådan personlighets allvarliga försök att komma fram till en sanning om sig själv, en sanning som ter sig alltmer ouppnåelig, saknar det mesta av dagens alltför omfångsrika jagromaner varje självanalytisk ambition.
Här finns en egendomlig föreställning att varje trivial inköpsrond på NK hos Lars Noréns dagbok eller varje bakfylla hos Knausgård har något slags egenvärde. Detta är en uppblåst, litterärt likgiltig medieindustri och inget annat.
Den beundransvärt tålmodiga Ingrid Elam behåller den litteraturvetenskapliga laboratorierocken på även inför dessa randfenomen. Hon kunde gott ha gjort sin egen värdering av en bok som har den otroliga smaklösheten att efter Hitler kalla sig
Min kamp lite tydligare. Detsamma gäller Lars Noréns ofta vettlösa angrepp på samtida, där inte deras karaktärer utan för det mesta helt obefogade beskrivningar av deras utseenden blir till argument emot dem.
Till denna plötsliga jagöversvämning har hon en förklaring någonstans i början av boken, en som vore värd en mycket mera ingående diskussion än vad som kan tryckas här:
Är det så, frågar hon sig, att fenomenet har att göra med att ett slags centralperspektiv har gått förlorat, att vi befinner oss i ett samhällstillstånd där allt har börjat dra isär?
