Skönhet kommer inifrån; så sa man förr. Det var tänkt som en tröst för unga kvinnor som inte uppfyllde kraven på ett perfekt yttre. Men det gjorde Anita Björk, en alldeles ovanligt vacker kvinna, om man ser till ansiktsdrag, proportioner och hela den smidigt gracila gestalten, dessutom alltid diskret stilsäker.
Ändå kom, tänker jag mig, hennes skönhet faktiskt inifrån. Hennes sceniska intelligens lyste genom gnistret i ögonen, hennes intellektuellt gedigna förhållningssätt till sitt arbete – var det den jag hörde i den lilla aningen av strävhet i hennes ljusa stämma?
Anita Björk var bara 19 år när hon kom in på Dramatens elevskola 1942. Dåförtiden låg den i teaterhuset och huset blev hennes yrkeshem för livet. Den tidens skådespelare utbildades i hög grad med tanke på hur en dramatisk text ska frambäras; det märks på några generationer skådespelare.
Förståelsen av en dramatisk text, den litterära upplevelsen, röstens som ett klangrikt instrument – allt detta hördes tydligt och klart i Anita Björks många rolltolkningar. Och gör henne till en upplevelse i radioteatern.

Det är lite svårt att tänka sig att hon arbeta Björk på Guldbaggegalan 2006. Foto: Tommy Holl / Ibl Bildbyråde på revyn Taggen samma år som hon kom in på elevskolan, men utan humor och arbetsdisciplin hade hon ju aldrig kunnat kreera så mycket allvar, distinkt och ändå allt med en tunn hinna av distans.
Genombrottet på scenen kom 1948 med Jungfruleken av Jean Genet på Dramaten, inom filmen 1951 med Fröken Julie i regi av Alf Sjöberg, renderad Guldpalmen i Cannes. Den internationella framgången ledde till att Alfred Hitchcock blev intresserad och ville ha henne till en filminspelning i USA, men därav blev intet.
Stor diskretion rådde alltid kring Anita Björks privata liv. Hon minglade inte. Det korta äktenskapet med Stig Dagerman och relationen med Graham Greene hängde kvar som ett lätt, mytiskt moln kring henne.

Först i övre medelåldern kom hon att arbeta med Ingmar Bergman. Tiden var mogen, kanske för dem båda. Bland raden av magnifika filmroller i Enskilda samtal eller Den goda viljan, samt det maffiga porträttet för scenen av Selma Lagerlöf i Bildmakarna i regi av Bergman, väljer jag ändå Markisinnan de Sade av Mishima som mitt mest skimrande minne av Anita Björk.
Den sattes upp på Dramaten 1989 som ett kammarspel i hårda tyglar och i Charles Korolys magnifika 1700-talskostymer i röda och rosa nyanser (just nu utställda på Dansmuseet i Stockholm) och Anita Björk spelade Madame de Montreuil.
Vilken precision! Vilken subtil känslighet för människans mörka inre förpackad i en konfektask av estetiskt raffinemang. Aldrig kan man glömma den lilla distinkta smäll med vilken hon slog ihop sin solfjäder. Aldrig en tom effekt, alltid en eftertankens tyngd, om så mätt i milligram.