Broder Daniel och Imperiet är skillnaden mellan uppriktighet och pose.
Erik Helmerson ställer Henrik Berggrens 90-tal mot Thåströms 80-tal.
Det är den sista låten på Broder Daniels sista spelning. Way Out West-festivalen den 8 augusti 2008. Ensam kvar på scenen sjunger sångaren Henrik Berggren om och om igen: ”There is no time for us… there is no time for us…” Framför honom gråter hans publik. Tårarna har fått pandasmink att explodera över tretton- och trettiotreåriga flickansikten.
Jag hinner precis tänka att pojkar, män, är sannerligen dumma i huvudet som viftar med rocknävar i stället för att gråta – när jag ser en mans ansikte spricka sönder och tårar välla fram ur sprickorna tills han bara är en skälvande massa av sorg och kärlek: ”Oh the world won’t understand… I love a girl I’ll never see her again… we’ll be forgotten when we’re gone… there is no time for us… there is no time for us”.
Broder Daniels avsked är höjdpunkten på dokumentären Broder Daniel forever som hade biopremiär i går. Filmen är ett bokslut över bandet som kanske mer än något annat symboliserade det svenska musikaliska 1990-talet.
Det är ironiskt att det samtidigt sluts en annan bok, den om Imperiet – som i sin tur var det mest tidstypiska 1980-talsbandet. Den nyutkomna jätteboxen Silver, guld och misär är mer 80-tal än en yuppie med axelvaddar och mobiltelefon av storlek mjölkkartong.
Det går inte att illustrera den musikaliska klyftan mellan de två decennierna tydligare än genom Silver, guld och misär och Broder Daniel forever.
Med Imperiet lever rockidealet ännu i allra högsta grad, det viftas i ditt ansikte som en Roskildeflagga. Du ska dricka rödvin, klä dig i svart, röka hemrullat och filterlöst, ha sex på golvet i ockuperade hus, stötta Nelson Mandela och åka på turné till Nicaragua.
Med Imperiet dör inte bara 1980-talet; av bara farten tar de med sig 70-talet i graven. Proggen löper som en illröd tråd genom både Imperiet och deras föregångare Ebba Grön. Thåströms stilikon, Keith Richards, är född 1943.
Henrik Berggrens stilikon, å andra sidan, är förmodligen ännu inte av kvinna född. Om Imperiet är postpunk är hela Broder Daniels uttryck postrock. I en scen ur filmen går Berggren genom ett välklippt villakvarter i svartröd uniformsjacka och vit scarf – en androgyn Oscar Wilde mitt i viktorianismen.
Och säga vad man vill om Imperiet; något tvivel om deras sexuella läggning förelåg aldrig, Thåströms kajal till trots. En rockare står stark och bredbent, ruskar av sig bakfyllan och omfamnar hela katalogen av tungt manliga rebellposer.
Med 1990-talet kommer något nytt. En desperat, naken uppriktighet. När Elin och Agnes i Fucking Åmål (1998) i dubbel bemärkelse kommer ut från skolans toalett är det till tonerna av Broder Daniels ”Underground”: ”we don’t care, we don’t care, we don’t care what you say about us”.
Det är inte minst minnena av detta, av tiden då den svenska musiken blev androgyn, känslosam, självutlämnande, då popens viskningar överröstade rockens vrål, som får
tusentals människor att gråta framför Henrik Berggren och "No time for us".
Imperiet må ha bidragit till Mandelas frisläppande, men de släppte inte ut någon ur garderoben. Jag undrar om fler än en enda människa – Marcus Birro, som i boxen skrivit en fin text om bandet – någonsin gråtit av Imperiet. Supit, hånglat, dansat, viftat med nävar, drömt om rödvin och revolution, visst, men aldrig gråtit. Tro mig, jag var med.
Och varför? Svaret ligger framför allt i låttexterna. Henrik Berggren skriver rakt och konkret om att vara en outsider, missförstådd, ung och onödig i en värld där det inte finns tid för oss. Tidlöst.
Att läsa Imperiets texter år 2009 är däremot som att sänkas ner med huvudet före i det billiga spanska lantvin man envisades med att dricka cirka 1985.
Alla dessa rader om hur svarta madame suckar till mördarnas onani på Röda
Sårets Café. ”Dom förtrycktas heliga skrik”… ”Min grogg liknar en laddad pistol”… Thåström har kanske den svenska rockhistoriens starkaste uttryck, men i Imperiet hade han ingenting att uttrycka utom tomma poser.
Det är ingen slump att Imperiets största hits – "Märk hur vår skugga" och "Briggen Blue Bird av Hull" – hade texter skrivna inte av Thåström utan Taube och Bellman.
Till och med "Märk hur vår skugga", med sin lövade kantor i porten, framstod som ett under av klarhet jämfört med de egna låtarnas obegripliga uppmaningar av typen ”Slå på trumman för Babylon”.
Henrik Berggren avslutar Way Out West-spelningen, och bandet, med orden ”Farväl, mina barn”, så går han av scenen och lämnar sina barn kvar med de tårar som fortfarande översvämmar nätet i form av oändliga kärleksförklaringar. Imperiet kan ha fallit för gott. Men vi kommer att få se generation efter generation av nya, stjärnögda Broder Daniel-barn.
