Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström levde i och för kvinnorörelsen på 70-talet. Karin Olsson läser hennes bok om aktivism och längtar efter systerskap.
Man kan läsa Ebba Witt-Brattströms berättelse om sitt liv som kvinnoaktivist på två sätt. Det mest bekväma är att insupa den som en feministisk coffeetablebok. Utgåvan är rikt illustrerad med tidstypiska bilder från 70-talet och roliga faksimiler.
Vem vill inte kolla in Horace Engdahl i skägg, pilotbrillor och tajta jeans? Eller fnissa åt virkmönstret för pungvärmare i Kvinnobulletinen?
Men den politiska läsningen är långt intressantare än den estetiska. Mah-Jong och tunikor från Afroart förgår, medan patriarkatet består. Och detta är
i första hand en pedagogisk ABC-bok om hur den kreativa krutdurken Grupp 8 gjorde Sverige till ett mer jämställt land.
De krävde dagis för att kunna arbeta, höjda kvinnolöner för att ha råd att leva och delat ansvar i familjen för att klara kärleken. ”Åttorna” trodde att de kunde förändra världen, inte bara analysera den. Inget skulle stoppa rödstrumporna!
Anledningen till att den andra vågens feminism inte gick under med 70-talets vänstersekterism var just att den envist sökte sig utanför de innersta kretsarna och påverkade en generations sätt att tänka.
Själv navigerade Witt-Brattström skickligt i den röda dimman. Hennes mamma hade upplevt Sovjets ockupation av Estland och hennes morfar dog i ett arbetsläger i Sibirien. Uppvuxen med dessa berättelser gick det inte att längta efter proletariatets diktatur.
Medan de andra skanderade ”Kvinna, se din situation, upp till kamp FÖR revolution”,
ropade Ebba ”Kvinna, se din situation, upp till kamp GÖR revolution”.
Witt-Brattström har skrivit en underhållande bok, som briljerar i konsten att berätta både med lätt penna och stort allvar. Hon svingar sig ledigt från demonstrationstågen, till förälskelser och födslar. Hade inte min ettåring stått och dragit mig i kjolen skulle det ha varit upplagt för en lustfylld plöjning i ett enda svep.
Dock blir lovsången av Grupp 8:s kämpaglöd ibland väl monoton och självgod. Witt-Brattström kan inte heller denna gång låta bli att skriva om dagens feminister i nedsättande ordalag. Hon har tidigare talat om den ”bedrövliga” och abstrakta genusanalysen, driven av ”unga kvinnor som uppfattar kvinnlighet som ett slags slavmärke” (Fokus 11/1-08).
Samtidigt är det just det icke opportuna, ja det nästan manligt kompromisslösa självförtroendet, som utmärker Ebba Witt-Brattström. Jag har svårt att se henne vicka på rumpan i Let’s dance, iklädd en åtsmitande body med ett glittrigt feministmärke i svanken som Gudrun Schyman. Anpasslighet är inte Ebbas stil.
Hon vägrar köpa det i dag så vanliga synsättet att kvinnlighet är en oönskad och påtvingad social konstruktion. För åttorna var kvinnokroppen och den specifikt kvinnliga erfarenheten det som pekade ut riktningen mot framtiden. Den egoistiska mansmodellen skulle störtas, den solidariska kvinnliga segra. I stället för att bli ”som män”, ville de uppvärdera det traditionellt feminina.
Med den utgångspunkten riskerar man lätt att fastna i en essentialism som ringar in kvinnan och hennes egenskaper på ett alltför snävt sätt. Men Å alla kära systrar! är en skicklig kampbok och jag kan inte låta bli att inspireras.
Det finns onekligen något reellt i kvinnligheten som inte går att komma ifrån. Plötsligt känner jag också en viss sympati med Nina Björks kursändring – från demaskör av det sociala könet till predikant av kroppens beroende och begränsning.
Katrine Kielos försökte häromåret i essäboken Våldtäkt och romantik introducera ett sätt att förena det konstruktivistiska och biologiska perspektivet. DN:s Malin Ullgren konstaterade då att erkänna kroppens erfarenheter och skillnaden mellan könen inte är samma sak som att ”dö biologistdöden”. Det var en start på en diskussion som kunde ha blivit en bro över den feministiska generationsklyftan, men som tyvärr dog ut.
Jag hoppas att Ebba Witt-Brattströms bok blir en anledning att återuppta det samtalet.
