Strax innan denna tidnings kulturchef Per Svensson gick på semester ringde han mig för att tala om katten Murr. Han hade dåligt samvete för att tidningen inte recenserat Katten Murrs tankar om livet samt fragmentarisk biografi över kapellmästaren Johannes Kreisler i form av slumpvisa makulaturblad, vilken i vintras utgavs på Atlantis i kärleksfull översättning av Margareta Zetterström, och med ett spirituellt förord av Horace Engdahl.
Katten Murr själv skulle onekligen tyckt att dåligt samvete var på sin plats. Det slyngelaktiga titeldjuret i E T A Hoffmans stora roman hade höga tankar om sin betydenhet. Vad Hoffmans fantiserade alter ego Kreisler beträffar, hade han kanske funnit något romantiskt värde även i glömskan.
Jag, däremot, förvånades över kulturchefens vånda. Jag menar, det gällde trots allt ett verk med en titel nästan lika lång som en genomsnittlig kvällstidningsartikel. Och Svensson hade ju själv precis i en artikel i senaste numret av Svensk Bokhandel förklarat att denna kultursida är ”en lättare farkost” med ”mer samhälls- och idédebatt än estetik”. Det är inte utan att en estet som undertecknad kan börja känna sig som barlast.
Artikeln i SvB fann rent generellt att litteraturkritiken trängts undan på svenska kultursidor, till förmån för diverse former av åsiktsjournalistik.
Så vad exakt gjorde katten Murr viktigare än alla andra klassikeröversättningar tidningen försummat att recensera? För att då inte tala om de klassikerrecensioner jag faktiskt skrivit och fått betalt för, men som tidningen sedan inte ansett sig ha plats för?
Och hur sjutton recenserar man på ett naturligt sätt en sju månader gammal bok på en sida som normalt är närmast sjukligt besatt av aktualitet och nyhetsvinklar? Där ingen aktuell fråga är för obetydlig för att få övertrumfa det blott eviga?
Men då telefoner reducerar min intelligens med minst hälften, så lyckades jag inte framföra någon av ovanstående frågor, utan åtog mig snällt att ge Murr upprättelse. Jag hade trots allt redan läst denna delvis parodiska bildningsroman och på min egen blogg skrivit att ”den förhåller sig till tysk romantik som Sterne till engelsk empiricism”.
Jag mailade snart redaktionens litteraturansvarige Nisse Schwartz (katt- och litteraturvän). Hur skulle jag lösa mitt och Murrs problem? Kunde jag kanske göra en ironisk metarecension av denna ironiska metaroman? Eventuellt i form av en parodi på en av kulturchefens söndagskrönikor? Rubrikförslag: När katten Murr är borta dansar råttorna på bordet. Alternativt: Murr versus murvlarna.
Schwartz var mycket skeptisk till att skriva om en hela sju månader gammal klassiker. (”Lägg märke till den oxymoroniska formuleringen!” lade han insiktsfullt till.) Emellertid hade jag under tiden inte kunnat låta bli att börja: katten på råttan och råttan på repet…
Personligen är jag förstås övertygad om att kultursidornas läsare bryr sig mycket mindre om aktualitet än vad deras redaktörer gör. Liksom de flesta bokläsare struntar i om en bok tryckts i år eller förra året. Har Murr inte förlorat sitt klös på 186 år, bör väl kattrackarn överleva ytterligare ett halvår? En klassiker är definitionsmässigt ingen sommarkatt.
Men kulturredaktören kan nu, utifall att detta skulle publiceras, betrakta boken som åtminstone uppmärksammad, om än inte direkt recenserad.
Det bör också påpekas att andra tidningar inte alltid är mycket bättre än Expressen på detta område. Ta DN till exempel: Man upplåter gärna plats åt debattartiklar om att det översätts för lite icke engelskspråkig litteratur, men all den icke engelskspråkiga kvalitetslitteratur som dock översätts bevakas ytterst slumpmässigt. Katten Murr går orecenserad även där.
Kollar man vilka tidningar som recenserat andra titlar, till exempel Alastor Press monumentala De Quincey-utgåva Suckar ur djupet från förra året, blir resultatet än mer deprimerande. Ingen rikstäckande gjorde det.
Och komiskt nog har jag ändå läst i åtskilliga tidningar att klassikerutgivning just nu är någonting trendigt…
Morr! Murr!
