Det var en lördagsförmiddag i ett partytält i Kungsträdgården. Jag och min chefskollega skulle dela ut ballonger till barnen och kaffe och tidningen City till de vuxna. Framför tältet spelade gratistidningskollegan Nöjesguiden fotboll mot en PR-byrå i regi av ett ölmärke.
Det var en helt vanlig dag i medievärlden. Den blev inte så värst mycket mer ovanlig när kolportören Bengt råkade avslöja att tidningen skulle läggas ner. De var bara han och de andra i fackförbundet Transport som visste om det. Transport struntade nämligen, till skillnad från Journalistförbundet, högaktningsfullt i arbetsgivarens önskemål om sekretess till rätt datum.
Jag bad Bengt att cykla hem och hämta brevet så att vi fick se det hela på papper, och under tiden fortsatte säljarna att blåsa ballonger som om inget hade hänt och jag svarade på frågor från engagerade medelålders män som älskade Citys kultursidor men ansåg att de var för få.
Vad roligt, sa jag och såg redan framför mig hur runorna i stället skulle mästra ännu ett gäng som hade försökt satsa på kvalitetsjournalistik. Jag minns att Maria Wetterstrand – som ännu var politiker och inte krönikör – twitterbråkade med redaktionen om att det väl var lika bra att en tidning som gjorde löp på stans ojämställda dj-bås la ner. Men i övrigt hördes mest uppriktiga beklaganden. Analyserna gick förvisso ut på att tidningen var för bra för att vara gratis.

Men faktum är att vi nästan var gratis även för arbetsgivaren. City 2.0 (2009-2011) hade runt 400 000 läsare och drevs på ren entusiasm. Vi fick avlagda mobiltelefoner som inte fungerade och använde i stället våra egna. Under vår första månad såldes redaktionsbilen, den var för dyr. Reportrar och fotografer åkte kommunalt. Eller gick. George Clooneys sparkonsult i Up in the air skulle ha älskat oss.
Ändå klagade vi inte när vi hjälptes åt att vara vaktmästare och anledningen var en lyx vars värde var mycket större: vi fick fria händer att skapa en helt egen sorts journalistik. Det enda kravet var att den skulle handla om Stockholm. Läsarna fortsatte tömma ställen även om tidningen blivit ”svårare” – jag menar mindre förutsägbar.
Vi började där andra redaktioner kommer att sluta: nedbemannade till max, varenda fläsksvål till icke livsnödvändig utgift bortskuren, inklusive marknadsföringsbudget. Till och med nätversionen var bortrationaliserad, så post-postmoderna var vi. Men vi tjatade oss till 100 000 för att bygga en hemsida själva. Således var vi en arbetsstyrka som Victor Muller drömmer om, med den perfekta kompetensen även för att bli nedlagd. Bengt hade redan ett annat jobb vid sidan om, säljarna var vana vid kvartalsbyten och på redaktionen hade de flesta en plan B, frilanskarriärer och galghumor.

I USA kom tidningsdöden på riktigt 2009, när 120 tidningar skrotades året efter finanskrisen. I höst har 2–300 journalistjobb försvunnit i Sverige, men hur tidningsdöden än skrämmer så är det ändå bara – bland dags- och nyhetstidningar - City som lagts ner i år. Om man inte räknar Kungsbacka Tidning som kom ut en gång i veckan och la ner utan uppsägningar, och Karlskoga-Kuriren som blev en edition i Karlskoga Tidning.
Johannes Isaksson på SJF konstaterar att det i landsorten handlar om sammanslagningar och i Stockholm om nedskärningar.
– Sotdöd eller långsam kvävning om man ska prata i dödstermer, säger han.

De storstadstidningar som har dött efter Arbetet år 2000 är gratistidningar. Att Bonniers skrotade City hade mindre med papperstidningsdöden att göra och mer med ett strategiskt beslut att fimpa gratismarknaden och testa att sälja på lokalmaterial i DN i stället. ”En tidning med så bra innehåll kan – och ska kanske inte heller – vara gratis”, skrev DN:s kulturchef Björn Wiman när City lades ner.
Själva schackspelandet med döden var en del av publicistiken på City. Om inte det där reportaget kom in i morgon kanske det aldrig skulle komma in. Vi arbetade enligt principen bäst att randa medan tidning är. Var tid uppfinner sin murvelromantik.
Jag tror vi skulle ha roligare dagstidningar nu om alla de stora drakarna hanterade skräcken för tidningsdöden så: hellre anamma underdogens beteende och förstärka sina journalistiska egenheter än att bli mediantidningen.

På Publicistklubbens debatt om Krisen häromveckan kom denna tidnings chefredaktör Thomas Mattsson med en träffande men besvärande jämförelse:
Kvälls- och morgontidningarna rör sig mot varandra på samma vis som har skett i politiken. Alla går mot mitten, för ingen vill bli den som åker ut. DN börjar bli en besvärande bra kvällstidning, sa Aftonbladets Jan Helin . Mittenläsaren existerar lika lite som mittenväljaren. Kanske kan man fortsätta liknelsen med politiken och anta att precis som människor tröttnar på att rösta på de traditionella partierna när de börjar likna varandra för mycket, så letar de upp de medier som bekräftar eller överraskar dem om de traditionella dagstidningarna blir för utslätade, featuriserade och använder ordet livsstil för ofta.
Medan politiker höll på och sa ”folk har tappat tron på politiken”, sa mediecheferna "folk har ingen betalningsvilja!”.

Men i år var året då mediehusen slutligen svängde och insåg att de måste börja ta betalt för det man gör. ”Gratisaffären är ingen affär”, översatt till mediechefsspråk. Man började också tala om att det är kvalitet som säljer, och att det är den rapporterande journalistiken som får försvinna.
Alla började älska Berättandet. Men frågan är om kvälls- och morgontidningsläsare vill ha en slags magasinet Filter i sina tabloider? Vem gör den dagliga och analytiska politiska blåslampebevakningen som dagstidningsläsarna vill ha, om alla sitter med huvudet i en långsam berättelse?
Om man ska vara positiv är det intressanta år som väntar, när tidningarna på nytt och efter sina lönsamma sparpaket ska komma fram till vad kvalitetsjournalistik är för något.
Den svenska tidningsläsaren, en av de mest tidningsvana i världen, är känslig för det som är tillrättalagt och undervisande på ett sätt som inte låter henne tänka själv. Det spelar ingen roll om hon vuxit upp före eller efter internet, hon känner igen journalistikens ABC och hånskrattar åt ett devot hyllningsporträtt till finansministerns fysik i DN.
Man kan aldrig klaga på att gratisprodukter är för bra. Men man måste vara bra för att ta betalt.