Har tilltron till individens förmåga att handla väl fått en renässans som motkraft mot krass nyttoetik? Göran Rosenberg engageras av en antologi som väcker frågor om den enskilda människans ansvar.
Att i dag kalla någon för dygdig är inte nödvändigtvis menat som beröm. En dygdig kvinna har bara ännu inte förstått att frigöra sig från patriarkatets normer. En dygdig man existerar inte (googla får ni se) annat än som gliring eller ironi. Dygd kan knappast åberopas som merit vid en anställningsintervju, allra minst på en arbetsmarknad där flexibilitet och anpasslighet är framgångens karaktärsegenskaper.
Dygd är ett inre rättesnöre, inte ett yttre.
Dygd har heller ingen plats i ett samhälle där det nyttiga är det goda. Det man gör av dygd behöver inte nödvändigtvis vara nyttigt och det man gör av nytta behöver inte vara dygdigt. Dygder går inte att konkurrensutsätta eller kvalitetssäkra eller evidensbasera. Dygder är situationsbundna. Vad som är mod i ett sammanhang kan vara dumdristighet eller fanatism i en annan, vad som är vist eller klokt eller rättrådigt bestäms av de konkreta omständigheterna, inte av en aldrig så detaljerad moralmanual.
I vad mån kan vi då tala om en dygdernas renässans? Redaktörerna till en nyutkommen antologi tycker sig i alla händelser notera en sådan, åtminstone inom filosofin. En tänkbar orsak är att betoningen av rättigheter och regler som riktmärken för människors handlande försvagat betydelsen av karaktär och omdöme.
Varför bemöda sig om dygd när rätt och fel blivit en juridisk eller byråkratisk tillämpningsfråga?
Ett ökat genomslag för dygdetiken (på bekostnad av den förhärskande nyttoetiken) skulle i det perspektivet medföra en förskjutning av vår syn på det etiska handlandets grundvalar, från yttre normer mot inre ansvar, och därmed mot en ökad tilltro till individens förmåga att handla väl.
Det senare förutsätter ett visst mått av klokhet eller prudentia, vilket är den dygd som idéhistorikern Sven-Eric Liedman lyfter f 
Göran Rosenberg. Foto: Cornelia Nordströmram i sitt bidrag i boken, och han är inte odelat optimistisk om klokhetens renässans. I ett samhälle där våra handlingar och vägval i hög grad styrs av experter, reklam och medietrender, har klokheten tills vidare ingen stark ställning. Inte heller dess granndygder, måttfullheten och självbehärskningen. De två senare riskerar rentav att framstå som fördärvliga i ett samhälle som premierar lånefinansierat välstånd, gränslös konsumtion och ohämmad utlevelse. Ett samhälle där också odygden (frosseriet och girigheten, som i Mandevilles bikupa) anses gynna tillväxten och därmed också bidra till samhällets väl.
Och vilken roll har tålamodet, rättrådigheten och visheten i fokusgruppspolitikens, kvartalskapitalismens och robothandelns nervositetskultur?
Det problematiska med dygder är att de är resistenta mot etiska kommissioner och program. Dygder kan inte påbjudas. Dygder finns bara i praktiken, inte i teorin. Dygder har inget med goda handlingar att göra, bara med karaktär och omdöme. Dygdetiken är ingen lättfångad fågel, inte heller helt lätt att förstå sig på.
Huruvida en dygdernas renässans verkligen står för dörren förblir oklart i Dygdernas renässans. Än mer hur en sådan skulle se ut.
Vilket inte hindrar att denna både lärda och lättillgängliga essäsamling, från ett historiskt livskraftigt perspektiv, på nytt lyckas levandegöra frågan om den enskilda människans ansvar för det samhälle hon bygger sig, vilket är vackert nog.
Göran Rosenberg
kulturen@expressen.se
Göran Rosenberg är ny medarbetare på Expressens kultursidor. Hans senaste bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz nominerades till årets Augustpris
