Jag mötte Strindberg i drömmen i natt. Det var en mycket märklig dröm. Han kom emot mig med en död fågel i kupade händer, jag tror det var en duva. Strax öppnade han munnen för att tala, men när jag vaknade kunde jag inte minnas ett ord av vad han sagt. Det gjorde mig irriterad. En gång läste jag i Svenskan att även Ingmar Bergman brukade möta Strindberg i sina drömmar. Han fick det att låta som om Strindberg verkligen hade haft något att delge honom de där gångerna.
Jag vände mig mot Klara för att berätta om drömmen för henne. Hon sov fortfarande, synbart tungt, med knäna uppdragna mot magen och det utslitna linnet genomvått av svett. Jag ruskade lite på hennes axel för att hon skulle vakna, men inget hände. La örat mot hennes bröstkorg för att höra hennes andning. Den flimrade som en tv-apparat i ett nedsläckt rum. Hon sov inte alls. Hon försökte bara undvika att vakna.
Jag gav upp och klev ur sängen, gjorde en cappuccino, hämtade tidningen, åt en yoghurt, läste tidningen, gjorde ett försök att ropa på Klara. Fick förstås inget svar. Duschade, klädde på mig, drog upp rullgardinen i sovrummet. Hörde Klara gny missnöjt när ljuset nådde hennes ögonlock. Gick till jobbet, var fantastisk. En mor som grät av tacksamhet. Ändå var det bara streptokocker, inget farligt egentligen, men det är ju inte det som det handlar om. Bemötandet, det är det viktiga. Att få patienten att känna sig trygg, hoppfull, sedd i all sin mänskliga bräcklighet.
Ur Lars von Triers "Melancholia".
Strax innan jag skulle gå hem stack Elmina in huvudet på mitt mottagningsrum och frågade om jag skulle komma på middagen hos Tobias. Vi är några stycken på kliniken som brukar ses en gång i månaden, käka middag, snacka skit. Vi som är lite yngre, man måste ju pusha varandra lite om man ska komma vidare, måste hålla ihop. Annars blir man kanske kvar med öron-näsa-hals resten av livet medan ens gamla kursare specialiserar sej och köper flådiga villor. Inte för att det är pengarna det handlar om. Det är ju nåt annat, självrespekt antar jag. Att inte bli en sån som blir liggande när andra rusar förbi.
Hur som helst sa jag till Elmina att jag inte visste riktigt hur det skulle bli i kväll, men att jag skulle försöka, definitivt. Då såg hon på mig med mandelögonen och sa, du ska inte ha dåligt samvete Marcus, du måste faktiskt tänka på dig själv ibland. Så gick hon och jag åkte hem, köpte färdiglagat på delin på hörnet, köpte rakblad utifall att jag mot förmodan skulle få för mig att gå, egentligen behövde jag faktiskt raka mig ändå, kunde lika gärna göra det i kväll som i morgon bitti. Tänkte köpa rakblad till Klara också, mest på pin kiv, det där armhålehåret har inte åkt av på veckor och det kan hon gott få en påminnelse om, men så ångrade jag mig i sista stund och köpte Veet hårborttagningskräm i stället, det kändes tryggare med den mjuka skrapan, man vet ju faktiskt aldrig.
Jag hörde hennes gråt direkt då jag öppnade dörren. Jag har lärt mig känna igen den, trots att den är tyst och mest låter som ett svagt brummande. Hon låg inte i sängen längre utan satt på golvet i köket med armarna virade runt knäna, ryggen mot köksskåpet under diskbänken. På köksbordet låg ett mindre än halvlöst korsord, en halväten macka och ett halvdrucket glas kaffe med mjölk. Allting runt Klara blir bara halvgjort nuförtiden. Håret tvättat men inte borstat, byxorna pådragna men inte knäppta. När jag kysser hennes mun trycker hon den mot min men kommer av sig mitt i och låter läpparna mjukna och varje gång det sker vill jag hålla kvar hennes huvud och tvinga henne att ge mig något tillbaka. Så svårt kan det väl inte vara att bara leva lite.
Varför gråter du, frågade jag, trots att jag visste varför. Av ingen speciell anledning alls. Av allting och ingenting. Hon log lite svagt genom tårarna och reste sig upp, frågade mig hur det hade varit på jobbet. Jag såg att hon försökte men jag blev bara irriterad, jag vet ju att hon egentligen inte bryr sig om sånt längre. Inte som förut, innan hon började halka. När vi var nykära och hon var den gladaste jag nånsin mött, när hon mötte mina framgångar med uppmuntran i stället för bitterhet. Det är inte mitt fel att hon inte klarade pressen, det är faktiskt inte det.
Jag pussade henne på huvudet och sa att jag skulle gå och raka mig. Ska vi äta middag sen, sa hon, jag kan göra i ordning om du vill, vi kan äta här vid bordet för omväxlings skull, jag fixar, gå du och raka dig. Med ovana händer började hon plocka med matlådorna och jag gick in in badrummet.
Anders Henrikson och Anita Björk i Giftas från 1955. Foto: Okänd -
När jag stod framför spegeln med löddrade kinder började jag tänka på den där drömmen jag hade haft. Strindberg med den skadade fågeln, hans uppfordrande min. Jag minns så sällan mina drömmar, att när jag väl gör det brukar jag roa mig med att försöka tolka vad de betyder. Jag vet förstås att det är helt ovetenskapligt, men ändå. Det är liksom lite roligt. Men nu när jag stod med rakbladet mot kinden behövde jag inte anstränga mig så värst mycket med tolkningen, för plötsligt mindes jag vad det egentligen var han sagt till mig där i drömmen, hörde det lika tydligt som om han stod bakom mig i mitt eget helkaklade badrum. Gosse! sa Strindberg, ser du icke vad som felas dig? Har du blivit bortkollrad av poeterna och dem som tala om det vidunderliga? Att tro att kärlek kunna överleva trots motstridighet i lynne, smak och ambition! Nej gosse, duvans kärlek är förljugen, och människans är icke bättre den. Hon du sover bredvid varje natt är ej den du en gång valde - nå, så begär reklamation!
Jag väcktes ur minnet av drömmen av en ljudlig skräll från köket. Krossat porslin troligen. Från Klara hördes ingenting, det blev bara tyst. Jag skyndade mig att tvätta av kinderna, klappa in after shaven och dra på mig skjortan. När jag kom ut i köket stod Klara mitt på golvet med tårarna rinnande och en tallrik med mat i handen. Den andra låg krossad vid hennes fötter. Jag tappade den, sa hon, som om det inte var uppenbart, den bara gled mig ur händerna, jag är så trött på att det är så här, så trött Marcus, ingenting jag gör blir rätt, och nu har vi ingen middag.
Jag såg henne stå där, en skadad duva i mina kupade händer, och jag kände mig trött jag också. Öppnade händerna och hon föll. I sin egen pöl av porslinskross och vinbladsdolmar. Hur gör vi med middagen Marcus, hur gör vi med middagen. Det fixar sig, sa jag, ta den andra tallriken du, jag tänkte ändå gå och äta middag hos Tobias. Du vet, månadsmötet. När jag gick mot hallen såg hon på mig som om det var något jag gjorde fel. Något oförlåtligt. Men vad? Vad hade jag kunnat göra annorlunda?
Jag har skrivit ut tabletter, jag har sett till att hon tagit dem. Fluoxetin 60 mg dagligen. Jag vet ärligt talat inte vad mer jag skulle kunna göra, det är för helvete maxdosen. Visst måste man se tiden an, det tar vanligen flera veckor innan man ser effekt av dylika preparat, månader innan full effekt kan beräknas vara uppnådd. Men det har gått månader. Jag vet ärligt talat inte vad mer jag skulle kunna göra.
Ibland när hon fått ångest mitt i natten har jag gett henne lugnande. Det var Elmina som rådde mig till det, hon sa, du kan inte låta henne hålla dig vaken, du har ett ansvar för mängder av andra människor på dagarna, du måste få sova. Du måste få slänga igen dörren om din sjuka flickvän och gå genom kvällen, mot framtiden.
Hon är vacker, Elmina. Vacker och levnadsglad. Ambitiös också. En sån man hade kunnat hålla i handen när man rusar fram.
Den där handen som vinkar åt mig från ett fönster i Tobias lägenhet. Det ser så varmt och ljust ut där inne, jag vinkar tillbaka och ser henne le.
