Det var i januari 1996. Jag rökte en cigarett vid vägkanten i norra Bosnien. Några veckor tidigare hade Daytonfreden signerats i Paris. Nu var vi, fyra svenska journalister, på väg till Tuzla via "Arizona Road", de amerikanska Ifor-styrkornas transitväg. Medan jag rökte och väntade på att en militärkolonn som blockerade vägen skulle börja rulla igen växlade jag några ord med en amerikansk tevefotograf som frilansade för ABC. Han hade varit länge i Bosnien. - Jag var Sarajevo under belägringen, sa han, och såg en tioårig flicka som fick huvudet bortskjutet. Nu var de amerikanska trupperna här. Nu var det fred. Vi betraktade muren av militärfordon. - Att det skulle ta så lång tid innan något hände, det är något jag aldrig kommer att förstå, sa TV-fotografen. Det var Bosnienkriget som fick mig att gå med i bombhögern. "Bombhögern" är en på somliga svenska kultur- och ledarsidor omtyckt synonym för " alla som tror att militära interventioner ibland kan vara inte bara berättigade utan också nödvändiga för att försvara grundläggande moraliska och politiska normer, exempelvis för att stop-pa etnisk rensning och folkmord." Med svenska kulturdebattmått mätt lär väl också författaren, journalisten och historikern Michael Ignatieff räknas till "bombhögern". Ignatieff är född och uppvuxen i Kanada. Han doktorerade vid Harvard och har undervisat vid Cambridge, Oxford och London School of Economics. På 90-talet övergick han till journalistiken och skönlitteraturen. Hans roman Scar Tissue nominerades till Bookerpriset, hans BBC-serie om den nya nationalismen och de etniska krigen, Blood and Belonging, blev även en uppmärksammad bok som följdes av en lång rad andra essäistiska, problematiserade böcker om den nya världsoordningens moraliska implikationer och dilemman: The Warrior's Honor (1998), Virtual War (2000), Empire Lite (2003) och nu senast The Lesser Evil. Political Ethics in an Age of Terror (2004). Michael Ignatieff har nu återvänt till den akademiska världen och är professor vid The Carr Center for Human Rights Policy vid Kennedy School of Government på Harvard i Boston. Det är där jag träffar honom en sen eftermiddag. Det har gått två dagar sedan det amerikanska presidentvalet. Jag frågar Ignatieff om valutgången var den han önskat sig. Han verkar nästan lite stött. - Jag är en social welfare-tax and spend - civil rights-civil liberties-gay marriage-liberal. Det har jag varit hela mitt liv. När det gäller sociala frågor, inrikespolitiska frågor, stöder jag allt som en Massachusettsliberal kan tänkas stödja. Jag hade velat se Kerry som president därför att jag vad inrikespolitiken beträffar vill ha ett vänligare, mjukare och mer medkännande Amerika. Utrikespolitiskt däremot är Michael Ignatieff hård, ett slags hök (duvhök?). Det har något, för att inte säga mycket, med kriget i Bosnien att göra. - Europa tappade bollen på Balkan. Kriget där slutade inte förrän USA intervenerade med militära och diplomatiska medel. Det delegitimerade, på sätt och vis, Europa för mig och återlegitimerade USA, säger han. Michael Ignatieff är son till en kanadensisk FN-diplomat, men har själv med tiden, till sin egen förvåning, utvecklat en skepsis gentemot "det internationella samfundet" och "FN" och "multilateralismen"... - Jag slås av hur fiktiva alla dessa företeelser är, säger han. Det som driver världen är makt och vilja och militär styrka. Det finns ett svart stråk av pessimism i Ignatieffs analyser av det grundlägganden tillståndet i världen. Man kan komma att tänka på den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes och dennes föreställning om det mänskliga urtillståndet som ett allas krig mot alla där människan bara kan rädda sig genom att byta frihet mot säkerhet, det vill säga underkasta sig en härskare, Leviathan, som i gengäld ger henne skydd och upprätthåller ordningen. Vem eller vad är i så fall Ignatieffs Leviathan? Det vore enkelt att svara USA. Ignatieff bjuder på möjligheter. - Den ena halvan av världen anser att USA har för mycket makt. Den andra halvan, som jag tillhör, anser att USA inte är mäktigt nog, kan han säga. Liksom en annan i USA verksam, framträdande intellektuell, Christopher Hitchens, stöd-de Ignatieff interventionen i Irak. Och i dag? Nu handlar det bara om att göra det bästa möjliga av situationen, svarar Ignatieff. Förhindra att Irak kastas ut i ett förödande inbördeskrig, försöka bygga någon form av legitimitet för en irakisk regering, bibehålla amerikansk truppnärvaro så länge som det är nödvändigt... - Amerika har förlorat kapaciteten "to do good" i Irak. Amerika har bara kapacitet att förhindra det värsta och Amerika har en skyldighet att förhindra det värsta eftersom Amerika ingrep och gjorde saker och ting värre, så dess plikt att stanna är relaterad till den röra det skapat och dess skyldighet att städa upp. Punkt och slut. Diskrediterar utvecklingen i Irak de principer på vilka den liberala interventionismen vilar? Nej. De är fortfarande giltiga, och dess tillämpningar är fortfarande lika problematiska och riskfyllda. Den liberala interventionismen är i grunden pessimistisk, den utgår från att det finns lägen där det inte finns några goda alternativ, där man måste välja mellan ett stort ont och ett mindre ont - och där man inte kan vara säker på att det stora onda ändå inte till sist vinner. Det är om sådana, och besläktade, dilemman Michael Ignatieff skriver. Han tror definitivt inte att "bomber löser alla problem". Inte heller tror han att USA kan hantera alla kriser. - Jag slås mycket mer av den amerikanska maktens begränsningar. Jag skulle sätta Amerikas chanser att få till stånd en demokratisk regim i Irak till 30 procent. Dess chanser att åstadkomma en palestinsk stat är ungefär lika stor. En av tre. Det är inget imperium. Det är inte hegemoni. Ändå finns det hos Ignatieff en stark övertygelse om att USA trots allt fortfarande är den enda instansen med förmåga att göra något åt oordningen i världen. Europa diskvalificeras dels av sin militära oförmåga, dels av sin förkärlek för att svepa in det krassa egenintresset i högstämd retorik. Michael Ignatieff återvänder flera gånger till det hycklande draget i Europas förhållande till Amerika. Å ena sidan suckarna över det maktfullkomliga "Imperiet". Å andra sidan förväntningarna på amerikanska insatser så snart världen drabbas av kris. - I Europa måste ni förstå det f ö r a k t amerikanska liberaler känner för europeer. Det är viktigt. Det är erfarenheterna från Bosnien, fortsätter han. Amerikanska intellektuella som tidigare alltid gillat Europa, och den europeiska välfärdsstaten sa: "Well, de där människorna kan man inte lita på..." Ömsesidig misstro är dock ingen bra utgångspunkt för gemensamt försvar av den liberala demokrati som i dag, enligt Ignatieff står inför ett "växande totalitärt hot" med " fascistiska element", den islamistiska fundamentalismen. - Vi slösar bort vår tid på fåniga gräl. Vi har att göra med marockanska mobiltelefonförsäljare som tror det är acceptabelt att döda 200 spanska arbetare, de flesta immigranter, alla fattiga, på väg till jobbet klockan halv åtta på morgonen i Madrid. Det gör mig illamående. Jag vill bekämpa dessa människor, jag vill besegra dem, jag vill krossa dem. Det finns absolut i n g e n t i n g att diskutera med dem. Vi måste stå eniga mot dem och istället sitter vi här och har futtiga gräl om USA hit och USA dit och vems är skulden? Vi behöver en smula moralisk klarhet här. - Men vi måste göra det rätt. Vi måste se till att göra saker så de inte förråder våra principer. Jag är mycket oroad över det svenska fallet där två misstänkta kastades in i ett plan och skeppades iväg till Egypten. Det drar skam över USA som hade en hand med här och det drar skam över Sverige. Vad i helvete tänkte ni på? Om det är den liberala demokratin vi försvarar kan vi inte låta försvaret förråda den liberala demokratin. Rymmer Ignatieffs världsbild en Leviathan? Är det USA? Jag ställer aldrig frågan till honom men han besvarar den kanske ändå. - Jag vill ha en värld av suveräna, ansvarsfulla stater där människor tar ansvar för sina egna problem och löser dem. Jag vill inte ha en värld under ett välvilligt amerikanskt imperiums ledning, inte alls, säger han. Finns det en Leviathan här är det nog snarare den liberala demokratin som sådan, eller snarare dess hårda kärna av värden och normer. Utan den: mörker, barbari, allas krig mot alla.