LOS ANGELES. Senare i år börjar SVT visa Studio 60, Aaron Sorkins nya tv-serie om tv för alla som älskar tv. Efter sju säsonger av dånande applåder för Vita huset vill Sorkin ta oss bakom kulisserna på en komedishow inspirerad av Saturday night live, men också låta oss tjuvkika in i tv-chefernas konferensrum.
Inledningsscenen är så snygg att jag vill gå ner på knä och slicka på rutan.
Efter ett korkat beslut för mycket av någon fegis i ledningen får chefen för showen nog. Mitt i direktsändning reser han sig och håller ett brandtal om fördumningen inom tv. Om hur folk som äter maskar och leker Donald Trump kommit att kallas för underhållning. Ögonblicket senare får han sparken.
Det finns bara ett problem med det här klassiska tv-ögonblicket. Sorkin ljuger.
Tv har nämligen aldrig mått så bra som nu. Och ännu viktigare, tv har aldrig varit smartare.
Där HBO tidigare var ensamma om att leverera hypermoderna dramer på den amerikanska kabelmarknaden utmanas de nu aggressivt av lilla fiffiga Showtime.
Antalet pratshowvärdar som kan prata brallorna av Jay Leno och David Letterman börjar likna en skolklass: Craig Ferguson, Stephen Colbert, Jon Stewart, Jonathan Ross.
På 90-talet grät vi när vi Seinfeld tog farväl. Nu skrattar vi så högt åt Ricky Gervais att ingen kan höra ljudet av Jerrys hårfön.
– Tv befinner sig i en guldålder just nu. Jag önskar att jag hade mer tid att titta, säger Simpsons skapare Matt Groening när jag träffar honom i Los Angeles.
Det glittrar bakom hans plastiga tantglasögon när ämnet kommer på tal, och han skrattar när jag påminner honom om att han sagt att han uppfann Simpsons som en hämnd för all dålig tv han utsattes för som barn.
På nio dagar intervjuar jag närmare 50 personer i televisionens huvudstad. Skådespelare, producenter, manusförfattare och tv-recensenter. Enigheten är slående. Tv-klimatet är strålande – och det var inte bättre förr. Inte alls, faktiskt.
– Jag har alltid varit en Spanarna på Hill Street-fanatiker. Och jag minns att man tyckte att det var så smutsigt. Så äkta. Men så laddade jag ner de två första säsongerna, och det är verkligen så genuint orealistiskt, förklarar Lennie James, brittisk dramatiker och skådespelare i Jericho som börjar visas i Sverige i höst.
Bara en person kommer släpandes med den slitna retoriken att det minsann bara är dokusåpa på tv nuförtiden.
– Tv har definitivt avancerat på den kulturella stegen. Och det ska vi tacka tittarna för. I åratal bombades de med formatstyrd tv. Till slut tröttnade de och krävde något utmanande, säger Sprague Grayden, som bland annat synts i Six feet under.
Utmaning var ordet. I dag viner de sluga referenserna kring öronen. För att ta sig levande igenom ett avsnitt av den tecknade serien Family guy krävs en bruksanvisning till samtidens popkultur. Och du måste kunna bläddra väldigt snabbt i den.
I Simpsons blir gästlistan allt mer avancerad. På senare år har författare som Thomas Pynchon, Jonathan Franzen och Michael Chabon dykt upp som gula fyrfingrade figurer med väldigt stora överläppar.
– Tittarna utvecklar en tolerans för humorn i Simpsons. Så för att uppnå samma genomslagskraft måste vi avancera hela tiden, berättar Daniel Chun som ingår i det jättelika team som skriver manus för Simpsons.
David Simon, upphovsmannen till den helt makalösa polisserien The Wire, är så självsäkert anspråksfull att han menar att det egentligen inte är en polisserie – utan en skildring av det amerikanska samhällets förräderi mot arbetarklassen. Simon, som tidigare jobbade som kriminalreporter, har förklarat att det inte är andra tv-serier som inspirerat honom, utan litteratur. Han nämner Dickens skitiga och snoriga London och Balzacs bakfulla Paris.
Det blir sen natt. Jag dricker gin & tonic på hotellbaren Simon med en kvinnlig arabisk tv-recensent som älskar Ingmar Bergman och 24. Alldeles nära står Josh Holloway från Lost i en liten klunga med stirrande blondiner. Han suger på en cigarr stor som en blockflöjt och kisar med ögonen. Det är så mycket Tanqueray i våra busgroggar att läpparna svider.
Vi gestikulerar och pratar högt om all denna ögonbedövande begåvning vi ser på tv hela tiden. Och om all ambition som dras hit – till LA. Denna groteskt stora stad utan vare sig ett centrum eller en själ. Där en poet skulle dö efter en dag. Där bokhandlarna är folktomma, tjejerna fortfarande använder Ugg-boots, killarna just upptäckt den fnastrasiga Fredrik Ljungberg-byxan.
På hotellet ser jag komikern Sarah Silvermans nya program på den banbrytande humorkanalen Comedy Central. Hon är söt och cynisk. Och jag kommer att tänka på vad Observer skrev om henne: ”Om kvinnor inte är roliga, hur kommer det sig då att världens hetaste och mest kontroversiella komiker är en kvinna?”.
Det är tydligt att tv-makarnas förtroende för tittarna hela tiden ökar. I dag vågar tv söka sig utanför mediets egna ramar och experimentera med sin egen självbild. Därmed ökar också kraven på publiken.
Det räcker inte med att veta vem som knep årets Pulitzerpris. Nu måste vi dessutom ha koll på fulkulturens rörelser.
I ett färskt avsnitt av white-trashiga komedin My name is Earl tittar karaktärerna på dokumentärserien Cops – där de själva förekommer. Det är fiktion och verklighet i en enda röra, och den som inte kan sin skräpmatskultur är chanslös.
Advokatserien Boston legal flirtar ivrigt med sin publik genom den fjärde väggen och strösslar metarepliker omkring sig. Här pratar karaktärerna med varandra om hur kul det ska bli att ses i nästa avsnitt.
– Boston legal är en tv-serie som inte begriper sig på sig själv. Och den tar sig friheter, säger James Spader som spelar en av huvudrollerna.
Han menar att tv-bolagen tar betydligt större risker än filmbranschen i sitt förhållande till publiken. Att tv lönat sig bättre än film för Spader syns på hans mjuka dubbelhaka.
– Jag har gjort film i åratal och det har väl varit kul. Men om jag spelade antagonist i en framgångsrik film var jag tvungen att bryta någons arm för att få spela en protagonist efter det. Nu får jag spela en karaktär som skiftar färg hela tiden.
Ett nyckelord för tv-kulturens intellektuella tillväxt är alltså rörlighet. Ett annat är snabbhet. Det skulle dröja ända till förra året innan filmvärlden vågade närma sig terrordåden mot New York, då med Oliver Stones jönsiga World Trade Center. Redan 2004 behandlades ämnet ingående i tv-serien Rescue me.
Det här har i sin tur medfört en begåvningsdränering av filmbranschen. Tv är inte längre är något skamligt man gör för snabba dollars. På senare tid har Oscar-belönade regissören Paul Haggis, dubbelt Oscar-nominerade manusförfattaren David Mamet och skådespelare som Alec Baldwin, Salma Hayek och Steve Carell alla gått från kassasuccér på bio till tv. Och vem kan klandra dem när biorepertoaren helt ogenerat gör sig allt mer dum i huvudet för att locka dejtande tonåringar? Antalet filmer som byggs om från grunden efter testvisningar för så kallade fokusgrupper ökar dramatiskt. Det gör även antalet titlar som inte förhandsvisas för kritikerna i USA. Filmbolagen räknar helt enkelt med att de kommer att idiotförklaras. I stället blundar man och sätter allt hopp till premiärhelgerna. När nyhetens ruseffekt lagt sig efter några få veckor självdör anmärkningsvärt många filmer.
”Ingen vet någonting”, sa manuslegenden William Goldman en gång för länge sedan angående det omöjliga i att förutspå en kassasuccé. Tidningen The Onion sammanfattar dagsläget betydligt mer träffsäkert: ”ingen vågar lita på det dom vet”.
Ett problem som har mer med ålderdomlig stolthet att göra är filmvärldens envisa vägran att göra sig tillgänglig, på grund av en rädsla för att förlora sin glamourösa image. Film är bäst på bio trumpetar man ut, medan flera av världens populäraste tv-program kan laddas ner lagligt från I-tunes direkt efter att de sänts.
Monsterregissören Orson Welles menade på sin tid att tv aldrig kan uppnå filmens magi eftersom tv-apparaten, bokstavligen, är en del av våra hem. I dag är det tydligt att just det här välkomnande personlighetsdraget förvandlats till en styrka.
– Tv influerar människors liv betydligt mer än film. Vi känner Tony Soprano betydligt bättre än vi någonsin lärde känna Marlon Brando. Vi lever och umgås med karaktärerna på tv, säger Howard Gordon, Emmybelönad manusförfattare för 24 och går så långt att han frågar sig om tv-serien är den nya filmen.
Jag nickar upprymt och ler för mig själv. Men så kommer jag att tänka på en syrlighet som Sprague Grayden snöt ur sig.
– Allting i tillvaron är ju trots allt cykliskt. Så om några år är det väl bara skit på tv. Igen.
Det är möjligt att Grayden skämtade. Hon skrattade i alla fall när hon sa det.
Men samma dag nås jag av beskedet att NBC beslutat sig för att lägga ner Studio 60.
ANDREAS NORDSTRÖM
