Idén om den rene kritikern, ”han som står utanför (ovanför) allt och utifrån sin egen oförvitliga smak bedömer exempelvis litteratur”, är en överspelad dröm, påstår Jenny Tunedal (AB 25/5) i ett försök att försvara Anna Hallberg mot Johan Lundbergs anklagelser för vänskapskorruption (Expressen 23/5).
Tja, vem skulle neka till det? tänker jag, innan jag läser Hallberg försvara sig själv i DN (25/5): ”För egen del tar jag min kritikerverksamhet på allvar, och har aldrig låtit någon form av lojalitet gå före de litterära kraven på kvalitet.”
Hoppsan. Helt överspelad var drömmen uppenbarligen inte.
Poängen med de senaste veckornas ganska högljudda litteraturdebatt är inte att den tydliggör skillnaderna mellan fältets olika positioner (traditionellt/experimentellt, konservativt/trendigt); poängen är tvärtom att den uppenbarar skillnadernas obetydlighet.
Jag syftar inte bara på att Hallbergs kritikerideal visar sig vara oväntat likt det som är underförstått i Lundbergs angrepp på ”kretsarna kring tidskrifterna OEI och Glänta” (ett angrepp vars mest akuta brister Malte Persson redan har pekat ut (Expressen 24/5). Jag syftar också på likheten mellan Lundbergs och Lars Mikael Raattamaas (AB 25/5) sätt att resonera och kategorisera litteraturen. Ta en titt på några återkommande nyckelord. Hos Lundberg är det frasen ”den […] seriösa litteraturen” som poppar upp i lite olika varianter fyra gånger. I Raattamaas svar är upprepningen mer fanfarisk: ”Den Nya Litteraturen” (just så, med versaler, som för att understryka nyhetens magnitud) dyker upp inte mindre än sex gånger.
Jag gissar att Raattamaa och Lundberg anser sig stå för motsatta saker, men vad skiljer dem åt egentligen, utöver smakens godtycke (äppelpaj eller blåbärspaj)? Det är naturligtvis bra både med seriositet och nyhet, men vad syftar dessa ord på, konkret? Ligger inte deras enda substans i det de antas utesluta (det oseriösa, det gamla)?
Bortom denna gemensamma tomhet ligger ett mer försåtligt förbiseende, som också Jesper Högström (Expressen 21/5) gör sig skyldig till (hans nyckelord: ”hantverksskicklighet” och ”romantradition”). Jag syftar på bilden av litteraturen som ett slags legobyggande: man kan bygga bilar och man kan bygga nonfigurativa skapelser; man kan välja Det Nya och man kan hålla sig till traditionen; man kan vara seriös och man kan vara oseriös/kommersiell.
Det som saknas är insikten om att experiment och tradition alltid är avhängiga av varandra; att allt hantverk styrs av samhälleliga, historiska, tekniska och ekonomiska omständigheter. På så vis tenderar alla dessa recept att bli idealistiskt historielösa. Högströms genom att han tycks uppfatta en romanform som växer fram under 1800-talet som ett naturgivet villkor. Raattamaas genom att han fetischerar ”Det Nya”
oberoende av allt vad litteraturhistoria och tradition heter.
Lundbergs genom att han verkar tro sig kunna vaccinera litteraturen från bokmarknad, trender, läsarkrav och tidens gång med hjälp av en, tja, ”seriös” hållning.
Det gemensamma resultatet: en litteratur utan både rötter och konsekvenser; litteraturen som krukväxt.
Mitt i debatten dimper ett nytt nummer av OEI ner. Lika irriterande oöverskådligt som vanligt. Jag läser några ambitiösa recensioner, en inspirerande essä av Aris Fioretos, delar av en text av de Certeau, med mera – en bråkdel av numret, men tillräckligt mycket för att ett citat ur 70-talstidskriften Vargen ska få en ny träffande innebörd: ”Enda sättet att få efterföljare är att springa snabbare än dom andra!”
Om en tidskrift som OEI drar till sig unga författare är det för att man just nu springer så mycket snabbare än låt säga DN:s kultursida. Så skyll dig själv Lundberg. Du får springa snabbare!
