Det är länge sedan musikkritiker såg datorskapad musik som fuskiga automatlåtar, men filmkritiker avfärdar fortfarande datorskapade bilder som livlöst fejk.
I helgen hade bröderna Wachowskis semianimerade bilkörningsfilm Speed Racer svensk premiär. Den sågades vid drivaxlarna av kritiken. Trots att Speed Racer är något så ovanligt som en film som faktiskt utmanar filmspråkets gränser fick den bara ettor och tvåor. Kanske var det mer än vad bröderna Wachowski vågat hoppats på med tanke på att deras film är uppbyggd av ettor och nollor.
I Speed Racers digitala värld tas ingen hänsyn till vad man kan göra med en fysisk kamera, filmen fladdrar förbi i ett virtuellt färgkaos där olika tider och platser smälts samman till ett fascinerande digitalt ingenstans. Genom datoriserad bildbehandling tycks den åttaårige Speed, den artonårige Speed och en idoliserad storebror samtidigt explodera iväg på racingbanans neonlackade slutraka. Man skulle kunna kalla det ett kolorerat I fjol i Marienbad-rally, men Malin Krutmeijer (Helsingborgs Dagblad) tycker helt enkelt att ”det är svårt att se vad tusan som händer”, och Fredrik Strage (DN) menar att filmen tar ”den högpixlade CGI-terrorn till en ny nivå.”

Den samtida Hollywoodfilmens mest intressanta uttrycksmedel förtjänar bättre.
Ett annat exempel på filmkritikens konservativa skepticism mot den digitala framtiden är mottagandet av den nya Indiana Jones-filmen. Som nostalgisk matiné fick den god kritik, men det var trots, och inte tack vare de digitala effekterna. Johanna Koljonen (Weird Science) menade att filmen hade varit ”ännu coolare … om de gjort rubbet med matte painting och miniatyrer”, och Bernt Eklund (Expressen) skrev lättat om det Spielbergregisserade äventyret att ”till skillnad från annan nutida action ser inte hans film ut som ett tv-spel”. Speed Racer har däremot ofta liknats vid ett tv-spel. Det är inte menat som en komplimang. Tv-spelet är lågkulturellt, det är barnsligt och overkligt och teknologi snarare än konst. Om filmkritiken någonsin ska flyttas från nöjet till kulturen gäller det att hålla tassarna borta.
Men den tv-spelslika animationen innebär nya möjligheter för filmmediet att uppnå sin måleriska potential. En gång frigjorde filmkameran ögat från kroppen. Det blev möjligt att se något utan att vara där, och det blev möjligt att se saker som var för små, för stora eller för snabba för det mänskliga ögat att uppfatta. Animationsteknologin frigör i sin tur blicken från kameran. Det blir möjligt att se saker som aldrig tidigare synts till någonstans. Den digitala filmen tillintetgör helt den fysiska verklighetens begränsningar och förvandlas till rörligt måleri. En virtuell blick kan i samma tagning kastas mellan ett uppförstorat ögonkast, ett röntgenpenetrerat framhjul och ett kaotiskt myller av rörelseoskärpa.
Genomgående accepteras digitala effekter så länge de för historien framåt, men när Wachowskis slösar med miljondollaranimationer bara för sakens skull drar filmkritiker som i vanliga fall uppskattar Roy Anderssons antinarration i handbromsen – Speed Racer har ingen sammanhängande intrig!
Det var inte berättelsen om ett tåg som kommer till en station som gjorde filmen till världens viktigaste massmedium. Det var känslan av fart. Filmkritikerna borde i alla fall försöka hänga med i loppet.

Jonas Holmberg
kulturen@expressen.se