När jag hälsade på mamma var det som om skikt av minnen låg framför hennes ögon. De där lagren blev allt svårare att forcera, det tog längre och längre tid innan hon bröt igenom, såg och sa mitt namn.
När Mats Ek gör Spöksonaten på Dramaten placerar han fantasistycket i ett äldreboende. I skicklig bearbetning behandlar han och Irena Kraus Strindbergs pretentiösa spökerier som om de aldrig varit ämnade för någonting annat än den här lilla gruppen individer som fösts samman till ett gruppboende där de varje dag äter en sorts sorglig spöksupé tillsammans. Det är naturligtvis ingen socialrealistisk Caremaverklighet som rullas upp utan en poetisk, koreografisk och tragikomisk tolkning av livets ändhållplats.

Strindbergs märkliga galleri av levande och döda översätts till en syrefattig värld där gamlingarna lever mellan dröm och verklighet och i olika grader av demens. Gubben Hummel (Stina Ekman) sitter i rullstol, med hjärncellerna i behåll, men stelnad i sitt sämsta jag.
Vita damen (Etienne Glaser), gubbens finlemmade före detta fästmö, har däremot slagit sig till ro i ett blitt och för-nöjsamt leende. Bente Lykke Møller har dessutom gett henne mjuka snälla fina kläder som min mamma hade älskat.
De flesta gamlingarnas roller har besatts med en skådespelare av det andra könet. I livets början och slut är vi ju alla rörande lika.

Musiken spelar en central roll. Det gjorde den som bekant för Strindberg och det gör den för många äldre som lever upp genom musik. Portvakterskan har blivit en pianospelande föreståndare, Thérèse Brunnander, som stumt driver sin verksamhet vid sitt älskade instrument och spelar kammarmusik med sina "boende".
Förvånansvärt lätt framför hon allegrettot ur den av Beethovens sonater som brukar kallas "Stormen" medan Ana Lagunas Mörka damen och Jonas Bergströms Baron utför det strävsamma parets pas de deux med rullator.
Öppningsscenen där skåde- spelarna stapplar in med varsitt instrument (Gunnel Freds cellomusicerande överste!) och mot alla odds framför den finaste version av Beethovens trippelkonsert går inte att glömma förrän man själv blir senil.
Visserligen känns vissa av skådespelarna lite låsta och oförlösta i Mats Eks precisa regi och koreografi, men vad gäller Stina Ekblad kunde hon sitta fast i ett cementblock och ändå få liv i gubben Hummel, äldreboendets kommandora.

Bortsett från hyacintscenen - där blommorna är metaforer för åldringarna och fröken (Melinda Kinnaman) och studenten (Hamadi Khemiri) balanserar på löjets brant där de botaniserar bland sängarna - så är den här uppsättningen i sin helhet underbar. Det övernaturliga blev naturligt. Och Spöksonaten blev också en berättelse om mamma.
I Mats Eks Spöksonaten förvandlas Strindbergs overkligheter till ålderdomens realiteter.
Går inte att glömma förrän man själv blir senil.