Dracula has left the building. Om han ens fanns där från första början. Efter att ha sett Martin Lyngbos iscensättning förefaller det nämligen självklart: vampyrernas urkund var aldrig en skräckgestalt i fysisk bemärkelse. Snarare den västliga civilisationens blodsmystik manifesterad som yttre hot.

Följdenligt visar sig aldrig greve Dracula som gestalt på Uppsala stadsteaters scen. Hans repliker mässas i stället fram av en kör som piskar upp en skräck som blir allt större ju mer den formuleras. Han kommer från främmande land och tar våra kvinnor – därför måste han förgöras! Han hotar vårt kristna blod! Därför måste han dö!

Det är en knivskarp tolkning. I kombination med Jonathan Johanssons skymnings-elektro och det strama, närmast Robert Wilsonska, bildspråket blir Draculas första hälft ett slags teatral hypnosakt, där den drömlika stämningen snarare än det linjära berättandet hamnar i förgrunden.

Kostymen må alltså komma från den första globaliseringsvågen under 1890-talet, men nojorna under de patriarkala cylinderhattarna knattras i skrivande stund ned vid närmaste kommenterbara artikel.

Kvinnorna som måste skyddas från det onda har själva – då som nu – en nattsida, en horvampyr under madonnagrannlåten, som måste kuvas och pålas av scenens manskartell. En karlakarl (Eli Ingvarsson) manar till kamp mot det främmande och lägger sig obehagligt, nästan misstänkt, nära den populistiska retoriken i Italien, Ungern, Holland, Frankrike, Sverige.

Efter paus lossar Lyngbos grepp om publiken. Musiken tystnar, den mer renodlade epiken gör comeback och i samma ögonblick skrumpnar föreställningen. Först i dess slutscener – det snöar vita klädesplagg över en ensemble som suggestivt återger detaljerna kring morden på Draculas romska följeslagare – återerövrar den sin formmässiga säkerhet.

Det räcker visserligen gott och väl. I sina bästa stunder upphäver Dracula gränsen mellan politik och poesi. Då sitter den som en påle i mörkrets bultande hjärta. Missa inte detta.