I Don DeLillos värld försöker obekanta människor förgäves komma varandra under skinnet. Nils Schwartz förvånas över att han först vid 75 års ålder ger ut sin första novellsamling.
I ett fängelse för ekobrottslingar, beläget invid en motorväg någonstans i USA, sitter internerna framför tv:n i gemensamhetsrummet och tittar på ett nyhetsprogram för barn. Två flickor, tio och tolv år gamla, kommenterar växelvis ekonominyheterna från ett manus skrivet av deras mor. Kommentarerna blir alltmer vänsterrradikala och mynnar ut i slagord som "Mao Zhu - Fidel Ho" och "Marx Lenin Che - Hey!"
Flickorna är döttrar till internen Jerold Bradway som sitter inne på fyra år för delaktighet i sin fars och farbrors skalbolagsaffärer. Hans straff är en kafferast jämfört med den äldste internen som har dömts till 720 år och inte förväntas överleva strafftiden.
En kväll står Jerald och tittar på den närbelägna motorvägen och förundras över att trafiken flyter så smidigt - egentligen borde bilarna kollidera eller köra av vägen stup i kvarten. Han tänker att bilisterna ser honom stå där och frågar sig vem han är. "He is Jerold Bradway, I thought, and he is breathing the fumes of free enterprise forever."
Det är slutmeningen i Don DeLillos novell "Hammer and sickle" (Hammare och skära), publicerad i Harpers Magazine i fjol. Jerold Bradway inandas alltså för all framtid den fria företagsamhetens... ja, vad? Ska "fumes" översättas som rök, dimmor, avgaser, ångor, lukt eller stank? Det engelska ordet är mångtydigt, och det är läsaren som avgör dess positiva, neutrala eller negativa värdeladdning.
Novellen är med sin på samma gång kritiska, klärvoajanta och gåtfulla blick på samtidens sociala och ekonomiska konvulsioner typisk för den sene DeLillo och utvecklad i romaner som till exempel Cosmopolis (2003) och Point Omega (2010).
"Hammer and sickle" ingår i DeLillos just utkomna novellsamling The angel Esmeralda. De nio berättelserna har tidigare publicerats i Esquire, Granta, New Yorker och andra tidskrifter mellan 1979 och 2011.
DeLillo placerar dem i kronologisk ordning men delar upp dem i tre avdelningar som grovt motsvarar huvudskedena i hans författarskap. Den första perioden vill jag kalla "den scientistiska", med romanen Ratner's stjärna (1976) som höjdpunkt och här representerad av en berättelse om två astronauter. Den andra perioden, krönt av mästerverken Vitt brus (1985) och Underworld (1997), döper jag till den "konspiratoriska", och den tredje, som sammanfaller med det nya seklet, till den "enigmatiska".
I den avdelningen ryms "The starveling" (Den utsvultna) från i år, en berättelse om en man som tack vare ett modest arv kan tillbringa sina dagar i New York med att gå på bio från morgon till kväll och efterhand upptäcker att en anorektisk flicka tycks ägna sig åt samma sak, om än med större cineastisk urskillning.
DeLillos gåtfullhet är av den typ man finner i en dikt av Tomas Tranströmer eller en pjäs av Harold Pinter - på samma gång lättillgänglig och svårtydbar. Han lämnar läsaren i en klart genomlyst förvirring. I flera av novellerna stöter obekanta människor på varandra i det urbana vimlet och försöker förgäves komma den andra under skinnet.
Titelnovellen från 1994 utspelar sig i de utslagnas kvarter i södra Bronx, men undviker den socialpornografiska fällan genom att skeendet betraktas ur en åldrad nunnas perspektiv, en kvinna som idkar sin barmhärtighetsgärning bland dessa de mycket fattiga trots att hon inte uthärdar vare sig deras hygien eller språkbehandling.
Den 75-årige Don DeLillo är en boren novellförfattare. Det mest gåtfulla med samlingen The angel Esmeralda är att den är hans enda.
