Det blir lätt tokigt när ickejurister uttalar sig om juridik. Sedan konstfackseleven Anna Odell dömdes för våldsamt motstånd och oredligt förfarande i måndags har kulturskribenter tävlat om vem som är mest upprörd över denna skandal. ”Den folkliga vreden har talat”, säger Maria Schottenius i DN. ”En eftergift åt populistisk vrede”, säger Clemens Poellinger i SvD.
Själv är jag jur kand, läser domar varje dag och kan efter att ha läst tingsrättens dom bara konstatera att den är helt korrekt och inte alls onödigt sträng, snarare ovanligt mild.
Att tingsrätten ansåg att Anna Odell hade straffrättsvillfarelse när det gällde åtalspunkten falskt larm, och därför valde att ogilla hela den biten av åtalet, var extremt ovanligt och generöst. Att åberopa straffrättsvillfarelse – att man missuppfattat lagen och trodde att något olagligt var lagligt – brukar nästan aldrig godtas, men det gjorde man i det här fallet.
Att vissa skribenter tror att domstolen gett efter för den allmänna lynchmobbstämningen blir ännu mer löjligt när man läser domen: ”Vid bestämmandet av antalet dagsböter beaktar tingsrätten i mildrande riktning att hon i första hand hade för avsikt inte att begå brott utan endast att inom ramen för ett konstprojekt fästa allmän uppmärksamhet på en fråga – psykiatrisk tvångsvård – som hon ansåg borde debatteras.
Antalet dagböter bör därmed sättas något lägre än vad som annars hade varit fallet.” Om något är tingsrätten på Anna Odells sida.

Björn Wiman (Expressen 25/8) skriver att när konstnären Anna Odells fälls till ansvar för brott så gör hon det ”i grunden beroende på att hon är just konstnär”. Citatet ovan visar dock att Stockholms tingsrätt gör motsatsen till att låta den konstnärliga kontexten vara Odell till nackdel. ”Denna typ av aktioner måste ett öppet samhälle acceptera”, proklamerade Wiman i tisdagen Expressen (1/9), men dessa ord bör riktas mer till den lättupprörda svenska allmänheten än till den sakliga domstolen. Något som samhället också måste acceptera är att om man utför en brottslig handling så kan konsekvenserna bli polisanmälan, åtal och fällande dom. Intressant nog verkar Anna Odell själv ha mycket lättare att greppa detta än vad kultursidornas debattörer har.
Stockholms tingsrätt bryr sig inte om folket, den försöker bara följa lagen. Man kan tycka vad man vill om detta, men det är så det är. De enda som bryr sig om folket är politikerna som stiftar lagarna. Och så länge det inte finns en opinion för att avskaffa brottet våldsamt motstånd så kommer riksdagen att låta ”den folkliga vreden” tala och låta bestämmelsen finnas kvar i brottsbalken.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
kulturen@expressen.se

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli är juridikjournalist på InfoTorg Juridik och musikskribent.