Det första mötet med utredningen var en överraskning.
Vi ombads sätta oss i ring. Som jag minns föräldramöten på dagis. På golvet låg tomma pappersark och nya tuschpennor. Huvudsekreteraren hette Keith
Wijkander och hade ledig klädsel. Efter en humörfrisk inledning bad han oss rita vårt förhållande till läsning. En av oss vägrade. Huvudsekreteraren log. Det gick bra ändå.
Ritandet var skojigt. Jag kom på saker jag förträngt. Sedan samlades vi i ringen igen för att berätta.
Så började mitt samarbete med den statliga kulturutredningen.
Egentligen hade det tjuvstartat redan när huvudsekreteraren skrev direktiven till sin utredning. Den gången åt vi middag. Nu var jag med i utredningens referensgrupp för litteraturpolitik. Vi var sex personer som ritade oss själva. Under våren träffades vi tre, möjligen fyra, gånger. Efter minnesterapin blev samtalen kreativa, på ett mer intressant vis.
Men så hände något. Osynliga konflikter slet sönder utredningen. Två personer med trovärdighet och integritet, David Karlsson och Yvonne Rock, hoppade av mitt i sommaren. Efter ytterligare någon månad avsattes huvudsekreteraren.
Därmed försvann vår kontakt med utredningen. Utredningen slöt sig. Referensgruppen skulle träffats igen under hösten för att följa upp. Men inte ett ljud. Vart tog anteckningarna vägen? Vem minns nu den långa samtalsprocess som ledde till idéer, formuleringar och synpunkter?
Det är därför jag skriver den här artikeln. Antagligen betraktas det som övertramp. Men jag skiter i det. Kulturutredningen är för viktig för att lämnas i fred.
Varje möte hade ett stående inslag. Det anlände envisa propåer, som vi antog kom från utredningens ordförande Eva Swartz, vd på Natur och kultur, att bryta sönder litteraturstödet genom att utesluta de stora förlagen.
Vi svarade varje gång, som kören i ett oratorium, att stödets generella karaktär – kvalitet ska stödjas oavsett förlag – var en förutsättning för legitimitet och uthållighet. Även små förlag har intresse av att stora förlag får stöd och därmed ger ut smal litteratur. Samma princip som i välfärdspolitiken. Generella bidrag ger högsta omfördelande resultat. Och hur ska gränsen dras mellan litet och stort förlag? Omöjligt.
Varje möte samma argumentation. Huvudsekreteraren övertygades. Men ordföranden? Henne fick vi ju aldrig träffa.
I stället kläckte vi ett enkelt system så att oväntade bästsäljare inte ska kunna kvittera ut beslutat stöd. En liten förbättring av ett stödsystem som fortfarande fungerar och gör skillnad. Bra, ropade huvudsekreteraren och antecknade. Det skulle med.
Vi föreslog mycket annat som antecknades. Nästan febrilt. Särskilt minns jag diskussionerna om nationell bibliotekspolitik för både folk- och forskningsbibliotek. Två av gruppens medlemmar skissade på ett nationellt bibliotek för digital litteratur, och även annat digitaliserat kulturarv, öppet för alla och med realistiska öppningar för att få med industrin i en kompromiss mellan kulturpolitik, författare och förlag.
Redan på första mötet sade någon att författarnas, och alla andra kulturarbetares, möjlighet att leva på sitt arbete var viktigast av allt. Alla var överens att läget nått en kritisk bottenpunkt och att detta måste vara utredningen huvuduppdrag. Oenighet mellan utredningen och referensgruppen var på den punkten obefintlig.
Vi diskuterade olika sätt att öka på författarfonden (en viktig uppgift vi inte lyckades lösa), att stödja kulturtidskrifterna, att med översättarstöd spela roll i den europeiska offentligheten, att väcka de slumrande grundskolorna som man gjort i Norge, att hitta andra former för överlevnad, för uthållighet.
Det rådde en optimistisk stämning. Samtalen var uppsluppna. Någon gång upphetsade. Det hände att huvudsekreteraren planade ut i snömos. Men vi förhöll oss allvarliga.
Alla var införstådda med att utredningen inte kan lägga förslag som kostar pengar. I stället gällde att slipa fram argument för mer pengar från statsbudgeten. 1970-talets kulturpolitik håller inte längre för att generera anslag. Behovet av ny politisk kontext, ny idéram, nya drivkrafter är akut. En fråga om ord. Om idéer. Om att formulera samtidens avgörande frågor som kulturpolitiska uppdrag: globalisering, kosmopolitik, sammanhang.
Vi prövade en triangel med kulturliv, demokrati och offentlighet som möjlig ny ram. Huvudsekreteraren nickade häftigt och ritade trianglar på vita tavlan.
Vad har hänt med vårt arbete? Misstanken kommer krypande att det enda som återstår är just det vi motsatte oss: att riva sönder litteraturstödet.
Genom att under hösten låsa in sig har utredningen signalerat att kulturens världar är deras fiender: institutionerna, industrin, konstnärerna, författarna och alla andra. De är på väg att oavsiktligt få alla mot sig. Kanske även referensgrupperna. Förhoppningarna förvandlas till misstänksamhet. Var det meningen? Vad är meningen?
Men vi hade i varje fall roligt i referensgruppen. Jag hoppas våra teckningar finns med i utredningens slutbetänkande.
FOTNOT: När jag avslutat artikeln kom ett oväntat mail. Referensgruppen kallas till uppföljningsmöte i december. Den här gången ska tre olika referensgrupper från kulturområden med nästan inget annat gemensamt än hård exploatering av fattiga kulturarbetare träffas under två timmar. Det blir nog ingen uppföljning, inga samtal, på den korta tiden. Det blir information. Förankringsarbete, som det brukar heta.
