La linea. I gränslandet mellan USA och Mexico kallas den 3200 km långa gränsen inte
la fronterna utan för
la linea. Jag vet hur den kan se ut i trakterna kring Rio Grandes dalgång – jag bodde ungefär lika långt ifrån den som det är från Stockholm till Örebro, cirka tre timmar med bil.
Jag vet hur öknen kring Rio Grande kan te sig så här års. I allt det grå slår kaktusen ocotillo ut sina eldslika blommor från stjälkar så grå och magra att man trodde dem döda tills regnet kom. Här och var vita fläckar, som inte är snö utan salt, och på något enstaka ställe går kvicksilvret i dagen och visar sig som cinnober.
Och någonstans strävar en ensam och sedan årtionden död telefonledning fram mot någon spökstad eller en nedlagd kvicksilvergruva. Det finns mycket geologi här. Och ingenting ruttnar. Inte telefonstolpar. Inte heller de döda djurens skelett. Eller människornas.
Det kan verka fridfullt och till och med inspirerande för den som ser det från hästryggen och med ett par välfyllda vattenflaskor tryggt fästade vid sadelknappen.
Men det är ett förrädiskt intryck. Patetiska högar av tomma vattenflaskor, ryggsäckar, mänskliga skelett hittas med beklämmande regelbundenhet av gränspolisen. Ibland står det att läsa i The Austin-American Statesman om sådana fynd, ibland inte.
Hur många som dör under misslyckade försök att passera gränsen uppskattas olika – 200, kanske många fler om året. En uppskattning som kan vara korrekt är 10000 under senaste decenniet. Ingen vet egentligen. Det finns ingen mätmetod.
Ekonomiska flyktingar från hela Mellanamerika och Mexiko, vilsegångna, övergivna av sina polleros, de som ”steker kycklingar” i öknen. Eller flyktingar. Den numera rigorösa gränspolitik som USA tillämpar efter 11 september driver människohandelns entreprenörer som i industriell skala anställer polleros – även kallade coyotes – att lägga rutterna allt längre från de befarna vägarna.
Dalgången Rio Grande. Foto: Michael Graczyk
I Austin, denna högt civiliserade huvudstad med två universitet, operahus, stilla parker och museer, fanns på min professorstid en arbetsmarknad. Inte i den abstrakta mening vi använder ordet. Utan en som man kan se och ta på.
Nere vid West Riverside Drive, mellan floden och det gamla, numera nedlagda kraftverket, stod varje morgon något hundratal mexikaner och andra spansktalande papperslösa och rökte, väntande på anställning. Kanske för en dags trädgårdsarbete eller för att i en grupp av plutonstorlek röja upp en rivningstomt, utrymma en buskig yta för byggenskap.
Vid sådana större anställningar förekom alltid en chef, en patron, som ledde och fördelade arbetet och tog emot den överenskomna dagslönen, som aldrig var stor. Ty på denna arbetsmarknad rådde den järnhårda lönelagen.
Och deltagarna var lyckliga att vara där de var. De var inte vitnade skelett omgiven av agave och tusenårskaktusar. De hade undgått skallerormar och vita skorpioner.
Hur de hade kommit och hur länge de tänkte stanna var sådana frågor som man normalt inte ställde.
Jag förmodar att det fortfarande ser ut på det sättet.
I början av 80-talet kunde gränsen te sig nästan idyllisk på sina håll. Vi brukade vada över Rio Grande i det ljumma vattnet från Big Bends nationalpark och ta en egendomligt sötaktig mexikansk cocacola på kaféet i byn Carmen Bogillas och återvända utan att störas av någon. Inte ens någon lokal talang som ville veta hur mycket som fanns i våra plånböcker.
Det är säkert annorlunda nu. Det mäktiga projektet för att begränsa den illegala trafiken efter det andra har kommit och gått. Olaglig invandring och framför allt drogtrafik från Mexikos olika rivaliserande syndikat och i motsatt riktning en livlig vapentrafik. Och det hela har på något märkligt sätt bara resulterat i alltmer skrämmande förhållanden.
Gränslandet, säger Ed Vulliamy i en utomordentligt informativ och rätt ruskig bok –
Amexica: War along the borderline – är varken USA eller Mexico. Det är en tredje värld, med sina krigsherrar, det vill säga droglorder i intimt samarbete med korrupta polisstyrkor och gränskommandon, med sina egna industrier,
maquiladoras, som producerar alla slags varor för konsumtion till USA men till mexikanska, alltså nästan försumbara, lönekostnader.
Här är människoliv lika billiga som mänskligt arbete. En stad som Juárez uppe vid den kaliforniska änden av gränslandet dödar fler människor än Bagdad under en normal månad.
Och det är inte vilka mord som helst. De konkurrerande arméerna – ordet är fullt motiverat – nöjer sig inte med massmord. Man finner ena dagen 25 döda som alla har mist sina huvuden. Lemlästade kroppar hör till vanligheten. Och lemlästningarna, rikt varierade, talar ett språk: den som inte har förstått att tiga, kan förlora sin tunga, den som valt fel sida förlorar sitt huvud.
Den otäcka förkristna mexikanska dödskulten har ingått en sällsam förening med denna grymhetskultur. I gränslandet förekommer ett egendomligt fullständigt utomkristet helgon: la Santisima Muerte, avbildad i sten, i bilder, som tatueringar, ofta med en orm som visar sambandet med den gammalmexikanska dödsgudinnan, Coatlicue.
Det alltsedan revolutionen allenarådande PRI, som regerat landet i ett välorganiserat nätverk av korruption, föll överraskande år 2000 och ersattes – äntligen tänkte nog många – av oppositionspartiet PAN med förre cocacoladirektören Vicente Fox som förste president.
Här fästes stora förhoppningar vid en ny administration och dess förmåga att rensa upp i ett sedan många decennier ingrott korruptionssystem. Den förefaller inte ha lyckats: drogtrafiken har blivit mer decentraliserad, men som en följd, gängkrigen allt grymmare. De penningsummor som är i rörelse i drogtrafiken är enorma. Vulliamy uppskattar de större syndikatens omsättning till lika stor eller större än hos mången legal europeisk eller amerikansk storindustri.
Det pågår, som Per Wästberg skrev i en tänkvärd understreckare (SvD 27/1) på Förintelsedagen nyligen, flera informella krig i världen än man riktigt orkar fatta. Här är ett av de grymmaste.
Gränslandets krig är uppenbart ett av de grymmaste. Och det förefaller hela tiden förvärras. Vad vi ser är ett samhälle i total och brutal upplösning. Ett slags hotfull modernitet ingår en dödlig förening med en uråldrig dödskult och en växande apati.
