Konstvärldens största utställning gör gränsövergångar av barocka mått. Nils Forsberg ser när ambitionen att försöka omfatta allt missar människan.
Det är något barockartat över Documenta 13. Det är en utställning som i sina universella anspråk sträcker sig ut i världen, som utgör ett eget mikrouniversum i Kassel men också har satellitutställningar på tre andra kontinenter – i Kabul, Kairo och Banff i Kanada.
Man ville frakta en 37 ton tung järnmeteorit från Argentina till Kassel också. Ett objekt äldre än jorden, en spillra från en större meteor som färdats genom rymden i tusentals år innan den kolliderade med jorden för 5 000 år sedan.
Det föll inte så mycket på transportlogistiska problem som på protester från urbefolkningen.
Det finns en lite svårdefinierad skönhet i det här. För en modern människa närmar sig perspektivet, det interstellära anslaget, ambitionen att omfatta allt, också det barocka. Man gör ju liksom bara inte så i dag – och just däri ligger en del av dess lockelse.
Centrum för utställningen är rotundan i Museum Friedricianum. Chefskuratorn Carolyn Christov-Bakargiev kallar den för hjärnan. Barockfilosofen G W Leibniz hade kallat den för centralmonaden. Här samlas, tätt hängt, stilleben av Morandi med 4 000 år gamla baktriska prinsesstatyetter, Lee Miller-fotografier, Vandy Rattanas bilder av "bombdammar" i Kambodja och museiföremål som skadades under inbördeskriget i Libanon.
Här formuleras en del av de teman som återkommer på andra håll i utställningarna.
Samlandet och klassificerandet är ett av dem (och ett barockämne om något!). Bibliotek ser man på flera ställen, kanske mest gripande i Michael Rakowitz rum. Han har med hjälp av afghanska stenhuggare återskapat en del av volymerna från Hessens delstatsbibliotek som låg i just denna byggnad och förstördes när Kassel bombades 1941. De liknar gravstenar, stenböckerna.
En sorgesång över ödelagt kulturarv som i sin tur anknyter till Mariam Ghanis två filmdukar (de liknar en öppen bok) där den ena visar en vandring genom det återuppbyggda Friedericianum, den andra genom ruinerna efter palats i Kabul. Berättarrösten korsklipper mellan byggnadernas respektive historia. Skönheten i utställningskonceptet är alltså inte renässansens klassiska harmoni. Den ligger i stället i mångfalden av detaljer, skenbara obetydligheter som vecklas ut i ett nätverk av förbindelser där "vackert" och "fult" båda ingår, präglad av rörelser och oro. Det finns alltid något bortom, allt tycks leda till något annat.
Susan Philipsz ljudinstallation ute på spåren vid en sömnig och sällan använd järnvägsstation i Kassel (innehållande musik från 1943 av Pavel Haas, vars sista tågresa gick till Theresienstadt) är vacker. Bilderna av krigsskador från första världskriget fastbultade på stålhyllor intill afrikanska skulpturer i Kader Attias installation är möjligen också det men på ett annat sätt.
Melankolikern i mig vädrar ljuv skymningsluft. Documenta 13 är ändå en i grunden positiv utställning. Dels är Christov-Bakargiev ändå amerikanska, dels implicerar liksom det här barockartade att allt, hur oöverskådligt det än synes vara, faktiskt hänger ihop. Grundtonen är en förundran över människans skapande och världens rikedom.
Documenta 11 2012 var en utställning om migrationsrörelser i det postkoloniala tillståndet. Den märkliga Documenta 12 2007 handlade, möjligen, om formernas migrationer.
Årets upplaga av världens viktigaste konstutställning skulle kunna sammanfattas av Olof Wexionius, som i nådens år 1683 skrev att "Wij haa nu seglat nog kring Werldzens willa kyster / Där up- och under-gång sigh kalla Broor och Syster".
Documenta 13 sträcker sig ut mot världens kuster och tillbaka igen. Vågar man rentav hoppas på en kopernikansk vändning mot människan när det är dags igen om fem år?
