Förhållanden är som gamla hus, man kan behöva riva ut en vägg för att få luft och ljus.
Egentligen trodde jag att jag skulle oroa ihjäl mig. Kruxet med att Leia är född i april är ju att vi inte kunde få in henne på dagis till vårterminen. Men Johan sa att det var helt ok att jag gick tillbaka, han såg fram mot att vara hemma och bonda med henne och det var ju inte mer än rätt fast lite tänkte jag att jaha, det är typiskt, då får han gå omkring och ha det lyxigt med henne när det är sol och fint och slippa dra vagnen i snöslask.
Jag hittade tre hem på Sudret och åkte dit en vecka. Det var det vanliga, nyrenoverade stenhus med arbetsbänkar av gotländsk kalksten, inflyttade creative directors som pågick om hur viktigt det var att behålla husets själ, och det enda jag ville var att komma hem till Johan igen. Så det första jag gjorde när jag kom tillbaka till Visby var att gå upp till hotellrummet och skypa.
Och jag lovar, när han kom fram där på skärmen i sitt pappaskägg och sin gamla randiga Acne-t-shirt och Leia i Babybjörnen på magen, då kände jag att jag älskade honom mer än nånsin. Och jag sa det till Cissi min assistent att det var sorgligt att somliga män inte fattade att de faktiskt blev sexigare av att de delade på hemarbetet.
Och Cissi sa mmm, och att hon undrade hur det där paret i den arkitektritade villan hade det med sitt sexliv egentligen och så fnissade vi lite åt den stora platt-tv:n de hade haft på väggen i sitt sovrum och betydde det att de körde porrfilm på kvällarna eller tittade på Aktuellt för att de inte hade nåt bättre för sig?
Sen, när färjan kom fram till Nynäshamn, då stod Johan där och väntade! Han hade lämnat Leia till sin mamma och bokat rum på ett jättemysigt pensionat. Och sen på kvällen satt vi i baren och drack frozen margaritas och tjuvkikade på de andra gästerna och lekte att de var figurer i nån av tv-serierna som vi brukade se på dvd innan Leia var född. Och allting var som förr och jag tänkte att det var det här vi behövde.
Det var sen problemen började. Redan nästa tur, när jag ringde från vandrarhemmet i Kivik lät han sur på rösten och sa att han inte kunde prata. Och när jag ringde upp igen fick jag inget svar alls men då sa Cissi att det gällde att härbärgera, det hade hon lärt sig på KBT:n, och det fanns säkert en naturlig förklaring. Sen kom det ju faktiskt ett sms från Johan där det stod att han somnat bredvid Leia och då svarade jag hur glad jag var för allting, att mina uppdragsgivare var nöjda, att jag kände mig så fri, och att jag tänkte på vad vi skulle ha gjort om jag var tillsammans. Och sen la jag till tre såna där smileys som har tungan hängande ute som hungriga hundar, för vi brukade alltid använda smileys bara för att det var så fånigt.
Och då svarade han att han bara hade tänkt på en enda sak den kvällen. Från vilket håll han skulle lyfta Leia när hon hade somnat i soffan för att han skulle komma i rätt vinkel för att lägga ner henne i sängen med huvudet på kudden. Ingen smiley på slutet, inte en som log och inte en som blinkade heller.
Jag erkänner, jag blev besviken. Jag sa det till Cissi att han kunde faktiskt ha kommenterat att tidningen var så nöjd med oss och blev det inte ett väldigt gnäll på karlar när de fick göra samma saker som kvinnor alltid fick göra? Johan hade minsann sovit med öronproppar när Leia var nyfödd eftersom det var så viktigt att han skulle orka jobba nästa dag. Och Cissi sa att det var precis som när de var sjuka, oj, oj, ett sånt gnäll det var då.
Men så la hon till att Johan kanske kände sig isolerad när han gick ensam hemma med Leia och det kunde man ju förstå. Och sen ville man ju inte att de skulle gå hemma och städa hela tiden heller. Inte som han i dag.
Den hon snackade om var gubben i korsvirkeslängan som vi hade plåtat. Det brukade alltid vara frun som skötte kontakten när man gjorde ett hem, men den här gubben var konstnär och hade ateljé i flygeln. Det var ett riktigt puttinuttigt hem med en massa ekogrejer i kylen och när vi tittade in i badrummet stod gubben där vid spegeln, ett mysigt gammalt loppisfynd med guldram, och putsade den med mikrofiberduk. Han gav oss ett sånt där mjukt skäggigt läskigt leende som nån av programledarna på barnprogrammen när man var liten.
Ja herregud, sa jag, det var som... det var som...
Där var ju som det bodde dockor, sa Cissi. Ett dockhem. Och han var som en dockhemsgubbe.
Ja, fast ibland önskar jag att Johan kunde vara lite mer åt det hållet, sa jag.
Men det sjuka var att jag ljög. För Johan var jättebra på att hålla fint där hemma, och problemet var snarare att jag kunde komma hem och se att allt var hur fint som helst men att han inte var där längre. Och då blev jag förbannad på honom men jag visste inte vad jag skulle bli förbannad för.
Bara det funkar, sa Cissi. Det är ju det som är det viktiga.
Men sen två veckor senare, när vi hade gjort den där gården i Mora som kom på omslaget till Modern Living, då var jag tvungen att fråga Cissi om det där med att män kunde känna sig isolerade. Och då sa att hon att hon hade läst i nån bilaga att män kunde känna sig utmanade i sin manlighet när de var tvungna att vara hemma med barn och sköta hushållet och det var bara en fas, det var inget att vara rädd för. Men det kunde gå ut över sexlivet. Och då blev jag väl tyst, så då fattade hon hur det låg till.
Det kanske har blivit lite mycket med jämställdhet ibland, sa hon sen. Men å andra sidan.
Det är inte lätt för nån. Men bara det funkar, det är det viktigaste.
Och vi hade druckit en del rött bubbel för att fira att allt hade gått så bra och då började hon fnissa och sen sa hon att hon visste hur jag skulle göra. Nästa gång han hade en kompis hemma, då skulle jag flirta med honom. Då skulle nog Johan tända till.
Yeah right, sa jag.
Men jag vet inte om det var det här att vi blev klara tidigt i Dalarna och jag kom hem i Stockholm redan på fredagkvällen. Plåtningen och så tre timmars bilresa, alltså hallå, kan man fatta att man kan bli lite knasig i kolan? Jag vet inte, men när jag kom in i köket satt Johan där med sin kompis Otto. Och alltså Otto, ska jag vara ärlig? Otto ser ut som nån av de där killarna som brukade stå i overall och sälja Blandaren utanför Tekniska högskolan, och Johan är en halvmeter längre och ungefär dubbelt så snygg, så att egentligen.
Men Johan flög upp från bordet och sa herregud älskling är du hemma redan och sorry här ser ut som kriget och ska jag värma lite mat till dig. Nej tack, sa jag men ge mig ett glas vin tack.
Så jag hade druckit några glas när jag gick på toa. Johan hade rakat sig och på handfatet satt skäggstråna kvar sedan vattnet runnit ut. Och på badrumsspegeln satt fläckarna från när han stod och höll på med tandtråd, tandkräm och blod och saliv. Plötsligt förstod jag att han hade låtit bli att städa badrummet med flit när Otto skulle komma, bara för att visa för honom att han inte var toffelhjälte. Och sen var det nåt, jag kan inte förklara, med att allt det där som satt på glaset och porslinet kom från hans kropp, det fick mig att fatta att han var borta, att han hade runnit ut som vattnet ur handfatet och bara lämnat sitt avklippta skägg och sina hår kvar, och det gjorde mig liksom svag och förbannad samtidigt.
Och så var det bilresan.
Och sen satt Otto ensam i soffan när jag kom in i vardagsrummet och gav mig en rädd blick och muttrade nåt om att Johan höll på att natta Leia och jag satte mig bredvid honom och tittade på dörren till sovrummet och flyttade mitt ansikte nära Ottos och tänkte att nu kommer han ut. Men så kom han inte ut när jag hade tänkt att han skulle komma ut och när han kom ut hade mina läppar redan hunnit möta Ottos och Johan blinkade till med sina röda, trötta ögon och såg ut som den ledsne smileyn i Infoga symbol-menyn.
Och då visste jag att jag aldrig skulle kunna förlåta honom för att han såg ut som han gjorde i det ögonblicket och att han aldrig skulle kunna förlåta mig för att jag hade sett honom.
Det är tre år sen nu. Johan har gått tillbaka till jobbet och det går bra för honom. Och jag trivs också, veckorna när Leia är hos Johan kan jag jobba hur mycket som helst och många tidningar vill ha mina grejer. Framför allt så samarbetar vi bra kring Leia. Det funkar. Och som Cissi brukar säga, det är det viktigaste.
Jesper Högström är aktuell med romanen Drömmar av plåt som släpptes tidigare i höstas. Romandebuterade 2004 med Den andra stranden, men har även skrivit böckerna VM-boken och Blågult: fotbollslandslaget genom 100 år. Är även verksam som litteraturkritiker på dessa sidor.
