Tomas Tranströmers verk kommer att läsas även när svenska språket inte längre lever. Lars Gustafsson gläds med sin mångårige vän och följeslagare i dikten och musiken.
Det var ett efterlängtat pris, det till Tomas Tranströmer. Ett pris till Södermalm, de många poeternas stadsdel. Ett pris till den postmodernistiska enkelheten. Ett pris till svenska språket, när det är som bäst hanterat.
Klarhet och rörlighet som blir till magi. Dikter som praktiskt taget alla människor kan förstå och som ändå har ett filosofiskt djup.
Och, det bör tilläggas - ett pris till en ovanligt sympatisk person, min gamle vän sedan 50-talet, osviklig följeslagare genom Bachs svåra flöjtsonater, outtröttlig kamrat och kritiker under långa promenader över Roxtunas sumpängar och medvandrare i Petrarcaprisets många italienska landskap. En anspråkslös man, egentligen lika fångad i sin djupa musikalitet som i sin poetiska talang. Om hans poesi och hur den kan tänkas fungera har jag redan skrivit fyra olika essäer i olika sammanhang, så i dag får det bli lite mera personligt.
40-talets stora svenska poeter - en Ekelöf, en Lindegren - la sig gärna till med furstliga manér, något mellan prinsar och schamaner. De behövde det, får man förmoda. Bakom lejonmaskerna gömde sig skygga personligheter.
Inte så Tomas. Han har aldrig stigit ut ur sin vänliga persona; en hygglig Söderkille som kan lyssna till andra nästan mer än till sig själv. En osjälv-isk hjälpare - så länge han orkade tog han sig an manuskript, amatörers och troligen också andras, och gav kloka råd. Jag fruktade ibland till och med att denna samaritverksamhet tog alltför mycket tid från hans egen lyriska verksamhet.
Tomas verk, som är betydande och förmodligen kommer att läsas när det språk på vilket det är skrivet räknas till de döda, är tillkommet praktiskt taget i pauserna under hans aktiva år som yrkespsykolog. I Västerås, i det smala radhuset på Infanterigatan 11, hade han länge en särskild trappavsats uppe under taket där han höll till när han ville skriva. Den mäktiga flygeln tog större delen av vardagsrummet.
Det är något väldigt tilltalande med den yttre begränsningen i detta författarskap. Det får rum i en volym.
Debutboken Sjutton dikter imponerade på mig i vår ungdom på samma sätt som de beundransvärda matematiska doktorsavhandlingar som kunde bestå av fyra sidor och en litteraturförteckning på tio. Och meddela ett resultat av bestående värde.
För en gångs skull har vi en Nobelpristagare som känns som en gammal polare. Inte bara för oss som har känt honom länge - utan också för otaliga läsare på de tjogtals språk han är översatt till.
Kombinationen av bilderna, ofta i raffinerade förvandlingar, en glasklar syntax och en ekonomisk användning av orden har gjort honom till något av en översättarnas älskling. Och översatt har han verkligen blivit. Jag vet inte hur många engelskspråkiga versioner det finns, från Robert Bly till Joanna Bankier. Tranströmers posei har sedan länge blivit en egen kontinent i det svenska.
Man kunde kanske säga att hans styrka ligger i hans brist på exklusivitet. Här finns inga hallucinationer, på sin höjd mardrömmar, inga sällsamma rus.
Viktig är drömmarnas värld. I den märkliga dikten "Drömseminarium" förvånas han av detta sällsamma, att vi allesammans, barn och åldringar, kvinnor och män, varje natt producerar denna oerhörda ström av berättelser och bilder som suddas ut vid uppvaknandet.
Denna underjordiska flod är hela tiden närvarande i hans poesi och gör honom till en vän, en vägvisare - en broder.
