ATEN. Hundratals atenare står tätt i höstkylan i kön till soppköket. Jag stirrar längre på armodet än vad som kan anses väluppfostrat. En man skriker till och gestikulerar avvisande.
Det är bara ett stenkast från Atens pågående internationella biennal Monodrome. Det betyder ungefär "enkelriktad gata" eller "återvändsgränd". Utställningen är tänkt som en kommentar till den grekiska krisen, men jag lämnar den med en obehagskänsla av att konsten säger lika mycket om tillståndet för det europeiska projektet i stort.
Biennalen har symboliskt inhysts i en övergiven skola i ett av stans ruffigaste kvarter. Det är en stor och pampig byggnad från 30-talet som har tillåtits förfalla. Färgen flagnar. Stenväggarna är täckta av elevernas kvarblivna klotter.

Ljudet från en installation med folkmassor som skanderar ekar genom en av våningarna och påverkar resten av utställningsobjekten. Skulpturer i form av tilltufsade pappkartonger, tillverkade av marmor, står i ett hörn som om det vore kvarglömt emballage. I en annan sal visas en tv-apparat med hopklippta höjdpunkter med grekiska idrottare som segrar till publikens jubel.
Varken konstnärerna eller curatorn har fått betalt för sin medverkan. Volontärer sköter det dagliga arbetet. Några sponsorer att tala om finns inte heller. Att stödja något så "onödigt" skulle förmodligen betraktas som obscent när Grekland håller på att implodera.
Det som från urstarka Sverige tycktes världsfrånvänt - protester på Syntagmatorget mot besparingar och stolta greker som vägrar känna tacksamhet över EU-drakarnas räddningspaket - blir på plats mer begripligt.
Krisen är förödande för vanliga människors vardag, men kanske viktigare, den är förödmjukande. Situationen berövar folk utsikten till en bättre framtid, för vissa ens en anständig framtid. Detta riskerar förstås inte bara att drabba sydeuropéerna.
Angela Merkel konstaterade nyligen att "faller euron, faller Europa", men har ändå haft svårt att motivera de ekonomiska maktcentren i Tyskland, som Bundesbank, att vilja göra allt för att rädda den gemensamma valutan. Europa kan stå inför en finansiell härdsmälta, med utbredd arbetslöshet och en utveckling som går baklänges.
Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy i samspråk. Foto: Remy De La Mauviniere
Den urbana misären och Monodrome smälter samman och utställningen är kanske den mest samtida och omedelbart angelägna som jag har sett. Trots att den saknar stora stjärnor och kommersiell potential, eller kanske just därför.
Att satsningen fullföljs är imponerande då det grekiska kulturlivet har sett sina resurser krympa till ett minimum eller ingenting. Löner för kulturarbetare har i vissa fall uteblivit ända sedan i somras. Samtidigt fryser många akademikers forskningspengar inne.
Natassa Zouka, känd dramaturg, berättar för mig att hon i dag bara har korvören att göra dansuppsättningar för. Hon ser en stor fara i att det depressiva klimatet hindrar människor från att vara kreativa:
- Jag känner den tunga stämningen överallt. Jag tror att vi måste hitta det nödvändiga i att uttrycka oss igen. Att göra teater av Brecht till exempel, det är gammalt. Vi måste hitta nya former, säger hon.

Ändå har mullret i Europas finanssektor inte intresserat de intellektuella i någon större utsträckning. Var befann sig alla när siste man släckte lyset, när luften till sist gick ur Europa? undrade Die Zeits kulturredaktör Thomas Assheuer nyligen. Han raljerade över den nationellt inkrökta debatten i Tyskland och undrade om "Europa" bara är en politiskt korrekt term, som få menar allvar med. Han minns med saknad Helmut Kohl och hans devis "Tyskland är vårt fosterland, och Europa vår framtid".
Diskussionen har i stället lämnats till euroexperterna och byråkraterna, och ibland till villrådiga politiker eller de mest högljudda aktivisterna på gatan.
I vakuumet har de ack så lättillgängliga, men avhumaniserande, nationella stereotyperna dammats av som populära förklaringsmodeller. Den inte sällan vulgära mediedebatten i Grekland utmålar tyskarna som ickedemokrater, som återigen kommer marscherande för att annektera dem. I Nordeuropa suckas det över hopplösa greker som måste matas med vårt bröd, jäst på präktig protestantisk arbetsmoral och kärnfrisk kapitalism.

I Aten talar jag med allt från professorer till studenter och operasångare. Dimitrios Karadimas, professor i klassisk filologi, berättar att lönerna vid universitetet har sänkts drastiskt, upp till 40 procent. Studenter överger dessutom Aten till förmån för sina hemstäders lärosäten, för att kunna bo med familjen.
Han minns den svenska 90-talskrisen under åren då han doktorerade i Lund, och påpekar försynt att det inte bara är Grekland som haft problem.
Men hans bild av situationen är nykter, med kritisk udd mot finansmarknaden, liksom mot dynastierna i den grekiska politiken, korruptionen, den bristande skattemoralen och ineffektiva, passiviserade statsapparaten. Listan kan göras lång.
- EU kan kollapsa och vi återigen bli nationalstater var och en för sig, om vi inte tänker och agerar som européer i denna svåra situation. Min generation har kämpat för att bygga en union, att expandera den och fördjupa den genom att införa en gemensam valuta. Visionen var att vi har gemensamma intressen, en gemensam historia och att vi kan bygga något bättre tillsammans.
I stället ser han hur den grekiska självtillräckligheten och nationalismen tilltar. Hur trenden i hela Europa går mot att finna skillnader mellan folk. I Grekland gör den stolta historien saken än värre.
- Folk kan inte förstå. Hur, hur i hela världen hamnade vi här. Vad hände? Vi kan hitta många förklaringar, men folk fastnar till slut ändå vid den här frågan: Varför? Vi kan inte ens styra och organisera vår egen nation. Jag hoppas att det gör folk ännu mer tålmodiga och fast beslutna om att samlas och finna en väg ut.
"The bleeding statues" av Tony Lykouresis (1982, stillbild ur film), visad på Monodrome.
Skuldkrisen har hittills krävt både Papandreous och Berlusconis avgång. Och i dag röstar spanjorerna. Samlingsregeringen som nu styr Grekland tillsattes som ett slags expeditionsministär, med den tidigare eurobankiren Lucas Papademos som premiärminister. I regeringen, med socialdemokraterna och de konservativa ingår också ett litet högerextremt parti lett av fascister och antisemiter. Denna regerings demokratiska legitimitet är försvinnande liten. I Italien är situationen densamma.
Samtidigt strävar tungviktarna inom EU mot inflytelserika hubbar utan insyn, med utvalda ledare och byråkrater, för att fatta långtgående beslut om unionens politik. Teknokratiseringen av maktutövningen är uppenbar.
I veckan släpptes på svenska den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas nyskrivna essä Om Europas författning (Ersatz). Han kallar där utvecklingen för postdemokratisk och fruktar att det europeiska projektet håller på att misslyckas.
I debatten har den politiska dimensionen försvunnit i jakten på effektiva lösningar på bank-, valuta- och skuldkrisen, menar han. För att politiken ska komma ikapp det inflytande som de globaliserade marknaderna har skaffat sig, och för att klara EMU, behövs visserligen bättre centrala ekonomiska styrmedel, anser Habermas. Men betonar samtidigt att de måste förankras på en öppnare arena, i parlamentet, där åsikter kan brytas mot varandra i offentligheten.
Att förverkliga något sådant skulle kräva inte bara ett visionärt politiskt ledarskap, utan också en välvillig inställning bland medborgarna att gå mot ökad transnationalism och delvis ett starkare EU. Något som i dagens desperata läge känns alltför avlägset, inte minst i Sverige där alla nu prisar gud för att vi står utanför EMU och saknar inflytande över Europas framtid.
Instängda syskon från den grekiska filmen Dogtooth.
I Aten går mina tankar till den grekiska filmen Dogtooth, en prisbelönt surrealistisk berättelse som hade svensk premiär i somras, om två föräldrar som hållit sina barn instängda hela livet för att skydda dem mot omvärlden. De bisarra påhitten om livsfaran utanför grindarna, med människoätande katter, kan tolkas som en kritik mot den instängda kärnfamiljen. Eller kanske som en allegori över hur det grekiska samhället har stannat av i sin utveckling och vänt sig inåt.
Spyros Sakkas är en internationell klassisk barytonsångare och namnkunnig kulturpersonlighet i Grekland. Han vill se situationen just så, som något mer än bara ett ekonomiskt sammanbrott, som ett tecken på ett tynande intellektuellt samtal och utarmning av Europa som kulturbärare. Helt enkelt ett civilisatoriskt magplask.
- Den ekonomistiska kulturen vann. Absolut. Det är ett stort nederlag att försöka vända. Vi måste ändå försöka att göra det.
- Kohl, Willy Brandt, Mitterand, de Gaulle. Stora personligheter, var är alla dessa nu? Hela den intellektuella standarden har sjunkit. Grekland kommer att bli ett protektorat under Frankrike och Tyskland, men vi får inte tappa bort vår kultur. Pengarna bryr jag mig inte om.
Den ekonomiska krisen tycker han är obegriplig.
- Vi har nästan aldrig haft någon produktivitet i det här landet, mer än apelsiner och turism. Så hur kunde vi samla på oss dessa skulder?

Utanför parlamentet eldar demonstranter från en kommunistorganisation med studenter från hela Grekland upp EU-flaggan. En blivande ingenjör från Kreta säger nästan kavat till mig att hon räknar med att utbilda sig till arbetslöshet, men att hon inte tänker fly utomlands utan stanna och slåss. Intill sopar en gatusopare upp de glödande resterna av flaggan.
Jag frågar filologen Dimitrios Karadimas vilket grekiskt drama han som expert på den antika litteraturhistorien skulle vilja jämföra dagens situation med.
- Sofokles Antigone, säger han efter en stund. Kampen mellan det gamla och det nya. Kreon representerar det förflutna som vill kämpa för att bevara makten. Men jag hoppas att krisen inte förstör livet och drömmarna för den unga generationen, att de slipper Haimons och Antigones öde.
Den klassiskt bildade kan dramat utantill. Men utgången för den samtida såpoperan i dagens Europa är mera oviss - frusen i en gastkramande cliffhanger.

FOTNOT. Monodrome pågår till den 11 december. Curatorer är Nicolas Bourriaud och XYZ.