Åren 1915-18 mördades över en och en halv miljon armenier, syrianer/assyrier, kaldéer och pontiska greker i Turkiet. Syftet var att utrota de kristna invånarna i landet. I dag ska den svenska riksdagen besluta om de utsattes för folkmord. Det bör påpekas att ett svenskt erkännande av att det rörde sig om ett folkmord inte är juridiskt bindande vad gäller brottet, utan mer är en symbolisk markering. Moderaterna, som vill ha in Turkiet i EU så fort som möjligt och som gärna behåller goda relationer till regeringen i Ankara, vill helst slippa frågan.
I början av januari fastställdes datum för riksdagsberedning och votering till den 17 mars. Den turkiska motsvarigheten till vårt utrikespolitiska utskott satte kaffet i halsen vid beskedet och bokade genast ett möte med våra folk-valda för att påminna om vad som väntar vid ett erkännande av folkmordet. Mötet ägde rum den 10 februari.
Av EU:s 27 medlemsländer har nio erkänt folkmordet och nu även USA, vilket föranledde Turkiet att kalla hem sin ambassadör. För att betona frågans vikt och understryka vad som förväntas av Sverige meddelas från turkiskt håll att premiärminister Erdogan vill komma till Sverige den 17 mars. Partipiskan viner hårt, men några borgerliga riksdagsledamöter sätter sig emot och förklarar att de tänker rösta för ett erkännande.
Jag ber läsaren att stanna upp och tänka efter vad det är som sker. Sverige borde inte ha några betänkligheter att er-känna ett folkmord som är definierat som sådant både av fria forskare och ett antal demokratiska stater.
Skulle riksdagen likafullt rösta nej kommer det att bli en skamfläck i vår historia. Att Sverige av taktiska skäl vägrar att kalla mordet på en och en halv miljoner människor vid dess rätta namn är något som vi skulle få äta upp många gånger framöver.

Det är nu som socialdemokraterna och moderaterna får kalla fötter och ger kammarkansliet order om att ändra datum för voteringen från den 17 mars till i dag den 11 mars. Det är svårt att inte koppla ihop den ändringen med vår utrikesministers ovilja att trampa på den turkiska regeringens mycket ömma tår. Bestämmer UD riksdagens agenda?
Frågan om ett erkännande av folkmordet verkar engagera många ledamöter av talarlistan att döma. Två ärenden ska upp till beredning och ingen votering får ske förrän samtliga talare har fått säga sitt. För att garantera att voteringen kommer att kunna genomföras har debatten om folkmordet flyttats från eftermiddagen till förmiddagen.
Men varför då denna hysteri? Varför inte låta arbetet i riksdagen ha sin gilla gång?
Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt vill helt enkelt inte ansikte mot ansikte möta sura miner från Erdogan och hans regeringsrepresentanter samma dag som riksdagen beslutar att Turkiet är skyldigt till folkmord.
 Carl Bildt har kommit att personifiera den ”tysta diplomatin”. En taktik som de flesta vid det här laget har insett är detsamma som att huka för totalitära krafter. En så föga hedervärd och principlös hållning klär inte en välutvecklad demokrati.
Erdogan ska givetvis välkomnas och våra regeringsrepresentanter ägna sig åt diplomati. Men också tydligt tala om att det är de folkvalda och inte UD, Bildt och Reinfeldt som har mandat från det svenska folket, som bestämmer arbetsordningen i riksdagen, och som avgör hur voteringarna utfaller.
Vår demokrati är ingen förhandlingsfråga. I synnerhet inte i samtal med frihetsinskränkande skendemokratier.

Turkiet har accepterats som kandidatland till EU. Det finns all anledning att hoppas att landet äntligen gör upp med de mörka kapitlen i sin historia och genomför de lagändringar och reformer som krävs för att demokratin ska bli fullvärdig.
Men ännu så länge tillhör Turkiet toppskiktet på listan över de länder som begränsar yttrandefriheten, fängslar oliktänkande, diskriminerar minoriteter och håller tillbaka kvinnors rättigheter. Regeringen har alla möjligheter att öka friheterna för befolkningen och det finns goda skäl att vara optimistisk.
Innan så har skett har Turkiet dock inget att göra i EU. Inte desto mindre är Sverige det land i EU som är mest angeläget om ett turkiskt medlemskap, och vår utrikesminister har lagt ner mycket prestige och möda i förhandlingarna.
Men såväl han som regeringen bör påminnas om att UD inte är Carl Bildt PR AB. Den svenska riksdagen är inget annex till UD och Sverige är ingen filial till regimen i Turkiet.