Efter murens fall har muslimerna blivit en prioriterad grupp för stora delar av vänstern att ta parti för. Identitetspolitik i Europa bygger på en kollektivisering av invandrare, med fokus på muslimer. Klass har bytts ut mot etnicitet. Genom att klumpa ihop muslimer till en kropp med gemensamma intressen, behov och mål har en multikulturalistisk politik utformats. Att ta ställning för muslimer - och indirekt också för islam - stämmer väl in i vänsterns geopolitiska ideologi där USA utmålas som den store satan.
Vänstern har länge varit den ledande kraften i den antirasistiska rörelsen i Europa och har på så sätt skaffat legitimitet åt den normerande multikulturalism man bekänner sig till. Erfarenheter som tidigare förtigits eller inte lyckats komma till uttryck i det offentliga samtalet fick gehör och bereddes utrymme hos vänstern.
Den antirasistiska rörelsens föregångare finns till stor del i USA, vilket märks tydligt i den europeiska vänsterns semantik med dess hänvisningar till slaveriet och kolonialismen och dess förebilder i den svarta medborgarrörelsen i USA. Det finns dock i varje land, som sig bör, högröstade inslag från egna gurus. I Sverige bland andra Andreas Malm, Ali Esbati, Masoud Kamali, Stefan Jonsson och Paulina de los Rejes. Vänsterns svar på en europeisk historia av rasism och övergrepp mot "främlingen" är en politik som utifrån en kollektivistisk indelning av främst etniciteter och religioner försöker vända på definitionen av "Vi "och "Dom".

Också de mest konservativa krafterna i samhället, som vurmar för gemenskaper i form av religion och familj, sätter kollektivet framför individen. Men de har sällan tålamod med andra kollektiv än sina egna, vilka de anser vara de enda och slutgiltiga garanterna för det goda.
Likt sina antagonister inom vänstern ser de muslimer som en kropp, men till skillnad från motståndarna fixerar de sig vid den odemokratiska minoriteten inom denna stora grupp. Såväl vänstern som de konservativa reducerar muslimen till i första hand bärare och förvaltare av kulturer, religioner och traditioner.
Om vänstern gör sig till uttolkare av en god islam och ser mellan fingrarna med religiöst förtryck, stirrar de konservativa sig blinda på de radikala och demokratifientliga islamisterna. De är däremot inte lika villiga att peka ut de bokstavstrogna avarterna inom kristendomen. Medan kollektivisterna på vänsterflanken ses som rumsrena i den offentliga debatten i Sverige, blir deras motsvarigheter på högersidan inte lika väl mottagna, med få undantag som Johan Lundberg och Dick Erixon. Internationellt har de dock större framgångar - Eurabia är en hotbild som samlar reaktionärt konservativa krafter under sitt paraply.

Lagen och politiska åtgärder är de redskap som delar av både vänstern och högern åberopar för att manifestera sitt förhållande till frågorna om pluralism och islam. Där delar av vänstern vill kompensera muslimer kollektivt för den rasism och det förtryck de utsätts för, vill delar av de konservativa straffa dem för terrordåd och radikalisering. Ingen av dessa ståndpunkter lämnar utrymme för individen att själv välja sitt förhållningssätt till kultur, religion och traditioner.
Men varken vänstern eller de konservativa hade varit lika framgångsrika om de liberala krafterna hade bjudit starkare motstånd mot de kollektivistiska synsätten.
Gång på gång mässar liberaler i den fria världen om de universella värdena men förmår sedan inte att stå upp för dem och försvara dem, inte heller att presentera ett alternativ till den identitetspolitik som får allt starkare fäste i hela Europa.
I den deskriptiva analysen har såväl vänstern som de konservativa delvis rätt. Rasism mot muslimer är ett växande problem. Vi har alla ett ansvar för den stumhet som länge mött människor med erfarenheter av diskriminering, rasism och polisvåld. Men alla muslimer är inte fattiga och utsatta, lika lite som alla infödda svenskar är rasister.
De konservativa å sin sida har fog för sin oro över den politiska islamismens framväxt. Terrorattacker, hot och mord i islams namn har lämnat efter sig misstänksamhet, rädsla och motsättningar. Islamister värvar anhängare i yngre generationer, som borde känna starkare lojalitet med de liberala värdena än de fundamentalistiska.
Men det går inte att kollektivt kompensera eller bestraffa en grupp för den rasism vissa utsätts för eller för den religiösa fanatism vissa utövar utan att hamna i ett rasbiologiskt minfält.

Om "Ali Demir" inte får arbete, trots toppresultat från ett av landets mest framstående lärosäten, kan man inte återställa den rubbade moralbalansen genom att politisera islam och ge religionen politisk makt och ekonomiska resurser. Ali kanske är en av många som ser islam som ett kulturellt inslag i sitt liv men anser att religion är en privat angelägenhet. Han är inte behjälpt av slöjbärande programledare i public service eller av att imamer får censurera utställningar på Nobelmuseet. Moralbalansen förblir rubbad, det är bara islam och dess företrädare som flyttar fram sina positioner.
Liberalismen håller individen ansvarig endast för egna handlingar och uttalanden och hon ses inte bara som en bärare och förvaltare av kulturer utan också som förändrare, fullt kapabel att skapa nya tänkesätt. För att det ska vara möjligt behöver hon friheter, som ska vara samma för alla i en demokrati. Som liberal ser jag det som en viktig uppgift att motverka både rasism och politisering av religioner. Att lagstifta utifrån kulturer eller religioner, oavsett syftet, är att dela upp samhället efter etnisk bakgrund.
Det bör påpekas att det är just principen om individens suveränitet som möjliggör den "goda" vänstern och konservatismen. Historien och den nuvarande situationen i många diktaturer vittnar om hur det kan se ut om politiken utgår från kollektiv i stället för individ i lagstiftningen.
I en demokrati värd namnet finns det inte plats för positiv särbehandling av trosutövare, som till exempel att ge en muslimsk man rätt att vägra skaka hand med en kvinna genom att åberopa islam.
Men det ska heller inte finnas lagar som förbjuder att en viss religion kommer till synes i arkitektur eller klädedräkt.
Låt oss återgå till principen att kollektiv och religioner inte har några exklusiva rättigheter och att den minsta minoriteten i ett samhälle är individen. Liberalismen är det enda alternativet som erbjuder oss en framtid och samhällsgemenskap som bygger på rätten till friheter. Oavsett vårt arv.