2003 bildades Piratbyrån – en konstellation av konstnärer, hackers och teoretiker – och sedan dess har den gjort ett betydande avtryck inom så kallad ”digital kultur”. Kollektivet var under 2004 delaktigt i skapandet av BitTorrent-trackern The Pirate Bay, som sedermera blev en egen entitet. Byrån kom därefter att utvecklas till en tongivande röst i diskussionen om immateriell äganderätt, inte minst interventioner inom konstvärlden.
För någon vecka sedan meddelade medlemmar från Piratbyrån att den slutar att existera i nuvarande skepnad. Kritiker har därmed konstaterat att fenomenet ”piraterna” – en klumpig kategori som förutom nämnda konstellationer innefattar Piratpartiet och ”finniga, dataspelande tonåringar” – nu tillhör historien.

Bortom ropen från ”det andra lagets” hejaklack finns det intressanta frågor att diskutera. Exempelvis; vilka av 00-talets tankeströmningar har kommit till uttryck i byråns arbete? En sådan diskussion är viktig, givet att kulturkritiker alltjämt hävdar att fildelningsförespråkare ”inte drivs av någon annan idé än att det är rätt att med minsta möjliga ansträngning stjäla andras arbete”.
Enklast vore att peka på byråns relation till det post-marxistiska intresset för ”kognitiv kapitalism”; kapitalets koloniserering av kunskap och känslor.
Mindre kända är beröringspunkterna med den nyvitalistiska strömning som märks inom samtida kultur- och samhällsteori. Denna tendens är starkast uttryckt i byråns imperativ ”kopimi”.

Franske sociologen Gabriel Tarde, en central referens inom nyvitalismen, teoretiserade om kopimismen i slutet av 1800-talet: ”En industriell innovation, en vers, en formel, en politisk idé som formerats i en vrå av någons hjärna, drömmer – precis som Alexander den Store – om att ta över världen, och försöker multiplicera sig i tusentals och miljontals kopior, överallt där det finns människor...”
I Tardes och ”vitalistbyråns” värld kan en uppfinning sägas ”leva”. Kopiering och liv är alltså intimt sammanflätade: Det är imitationen av uppfinningar – naturens, såväl som människans – som blåser in liv i såväl ekonomier som ekosystem. Den ständiga kopieringen, och de små mutationer som denna process ger upphov till, motverkar världens obändiga drift mot entropi. Vår existens förutsätter alltså att varje ny företeelse, även de allra minsta och till synes obetydliga innovationerna, bönar och ber – ”kopiera mig!”. Den förutsätter också, i någon mening, att denna önskan hörsammas.

Redan i boken Copy Me: Samlade texter från Piratbyrån fanns spår av vitalism, men tendensen blev mer tydlig i Rasmus Fleischers Det postdigitala manifestet. I detta manifest korsas Batailles sol-drivna ekonomiska teori med Deleuze och Guattaris biologiskt influerade analys av territorier. Detta får texten om det postdigitala att lukta mer fläder än flamskyddsmedel.
Vitalismens uppsving sägs springa ur två utvecklingar: Dels naturvetenskapliga rön kring ”komplexitet” som visat hur även enkla former av materia ”lever”, men även uppkomsten av ett globalt informationssamhälle.
Intressant nog är det alltså vår allt-mer maskinmedierade tillvaro som fått samhälls- och kulturteoretiker att åter intressera sig för begreppet ”liv”.
Är det denna paradox som kommer att prägla minnet av Piratbyrån? Den svenska kulturdebatten var under 00-talet besatt av frågor kring diskurs och identitet. I denna mylla var det – oväntat nog – ett gäng dataintresserade konstnärer, hackers och teoretiker som satte fröna till en ny diskussion om livets och skapandets beskaffenhet.

Karl Palmås
kulturen@expressen.se