Jens Christian Brandt ser det socialdarwinistiska spöket gå igen i skolmassakern i Winnenden.
Samma morgon som Angela Merkel fastslår att Tyskland ekonomiskt befinner sig i den djupaste krisen sedan 1945, står en 17-årig kille i sydtyska Winnenden framför pappas vapenskåp.
Gatan utanför påminner om en vykortsidyll. Historiska korsvirkeshus längs bilfria gränder.
Mönstergill ordning också i vitrinen där pappa förvarar sina18 blankputsade skjutvapen.
En stund senare ligger 16 människor döda i pojkens före detta skola.
Parallellerna till Erfurt 2002 är uppenbara.
USA och Finland kännetecknas av vapenfixering. Tillgången till vapen, i kombination med en liberal lagstiftning, gör att båda länderna är överrepresenterade vad gäller massakrer i skolmiljö.
Gärningsmännen tycks utbytbara, orts- och skolnamnen etsar sig fast i minnet.
Kauhajoki, Jokela, Virginia Tech, Columbine High School.
Tyskland hade hittills bara Erfurt med dödlig utgång. Efter den tragedin har vapenlagarna skärpts samtidigt som alla poliser numera skolas i särskilda "anti-amok-övningar".
Ändå är det ingen slump att det hände igen.
Tysklands ömma punkt stavas inte vapenromantik, utan socialdarwinism.
Ett skolsystem som går ut på att skilja agnarna från vetet redan i tioårsåldern, med programmerad utslagning av de ratade som följd.
Gärningsmannen i Erfurt hade skolkat och förfalskat ett frånvarointyg. När bluffen genomskådades relegerades han omedelbart från skolan.
16 människor – elever, lärare och poliser – dog innan han tog sitt liv.
I debatten som följde pekades skolans rektor ut som den ytterst ansvariga.
Genom att kicka skolkaren hade hon i praktiken dömt honom till livslång arbetslöshet. 19 år gammal och hjärntvättad att livet var över innan det ens hunnit börja – trots chocken och sorgen fick han postumt opinionen på sin sida.
Kanske är det för tidigt att fastslå att skotten i Winnenden triggats av samma orsak.
Ändå är det den cyniska utgallringen av unga människor – och särskilt pojkar – som Tyskland måste göra upp med. Nu går landet in i en djup recession. Bilindustrins dagar är räknade, och samtidigt fortsätter skolan obarmhärtigt och mekaniskt 1800-talstraditionen att ge vissa nycklarna till en toppkarriär medan andra får inbankat i sig att de aldrig kommer att behövas.
Inte undra på att det tyska undrets motorer till sist stannade.