Monstren behåller sin plats sida vid sida med de unga. Det uppmärksammar vi med en sommarserie. I dag skriver Magnus Haglund om de ockulta fenomenen i landet Elidor.
Kanske var det avvikelserna från det tidiga 1970-talets enkla uppdelningar mellan svart och vitt, ont och gott, realism och overklighet, som gjorde Alan Garners bok Elidor, det gyllene landet till en så avgörande läsupplevelse.
Jag hörde den först som sommarlovsföljetong på radion, troligtvis sommaren 1972, och sedan läste jag den om och om igen. Det var något med magnetismen i orden, i sättet att beskriva detaljerna.
Här blev världen magisk och förtrollad, dörrar och radioapparater, rosenbuskar och rivningskvarter, för att inte tala om den spiritistiska seansen med en psykogeograf, när bilden av en enhörning och namnet Findhorn avtecknar sig då pennan sveper över papperet.
Men den blev också skrämmande och rejält otäck.
Det var något helt annat än CS Lewis Narniaserie, som jag läste under samma tid. I Elidorvärlden gick tingen sönder, de började skaka av inre spänningar, som om de befann sig i de starkaste av elektromagnetiska kraftfält.
Det finns visserligen likheter i upplägget mellan Narnia och Elidor, med passager mellan den här världen och den andra, men i Alan Garners berättelse saknas den religiösa överbyggnaden. Mörkret som skildras är oberäkneligt och irrationellt. Det griper in i den välordnade tillvaron, skuggorna blir alltmer hotfulla och nattens fantomer glider genom rummet. Boken närmar sig det ockulta, men utan att nämna det vid namn.
Bland det som fascinerar allra mest med Elidor är hur det otäcka förbinds med upplevelser av ljud, toner och elektriska störningar, till exempel när bokens huvudperson Roland befinner sig inne i mörkrets fängelsehåla i Elidor, den så kallade Högen.
”Han blev varse ett ljud. Eller kanske snarare minnet av ett ljud. Det var nästan ohörbart, men det var ändå fem-sex toner, obevekliga som fallande vattendroppar, upprepade i evighet. Han skakade på huvudet för att bli kvitt denna plågsamma rytm. Han noterade också små förändringar i ljusflödet, fina som skimret över ett sidentyg och ljuset tycktes pulsera i takt med den ohörbara musiken.”
För att ta sig in i Högen och befria sina syskon Helen, Nicholas och David som förtrollats av dödens ljus, är han tvungen att föreställa sig en port och att se den framför sig i sitt inre.
Han väljer dörren till det nya hus
i Manchester som familjen är på väg att flytta till, med en tegelportal runt dörren och en taklök blommande ovanför den, mellan takplattorna.
Men samma dörr blir också mörkrets väg in i vår värld, och det är här som Elidor blir en så suggestiv berättelse. När det vardagliga och materiellt påtagliga blir själva inträdet i det irrationella.
”Han stod kvar framför barometern, när han hörde hur ytterdörren började skaka. Ett kort vibrerande surr – inte särskilt högt, men fullt märkbart. Han erinrade sig nu att han hört det många gånger förut, utan att bry sig om det. Men det var först nu, när David hade nämnt det, som ljudet etsade sig fast i sinnet på honom. Dörren vibrerade igen. Lite längre den här gången. Roland vände sig om och skulle gå ut igen. När han passerade dörren hörde han någon gå upp för yttertrappan och in i portalen. Det var inget att missta sig på. Trottoaren hade sitt ljud, trappan sitt och portalen sitt. Stenhällen där inne gav ett mycket typiskt skarpt genljud under tegelvalvet. Någon stod där utanför dörren nu.”
Det finns anledning att fundera över lockelsen in i det svarta. Den hör delvis ihop med en av de litterära huvudströmmarna sedan den tidiga romantiken, med Bröderna Grimms sagor och ETA Hoffmanns skräckberättelser som typexempel på hur marorna och drömsynerna tar över sinnet och gör gränslinjen mellan sömn och vakenhet diffus. Här har åtskilliga författare befunnit sig och låtit sig inspireras, Edgar Allan Poe och Henry James, Freud och Strindberg. Våra dagars vampyrlitteratur hör naturligtvis till samma motivkrets.
Men Elidor, som kom ut i engelskt original första gången 1965, fångar också upp någonting som under samma tidsepok, det sena 60-talet, kommer till uttryck i filmer som Rosemarys baby (1968) och Exorcisten (1973). En och annan uppfattar säkert de ockulta underströmmarna som dekadensfenomen, men man kan i lika hög grad tolka dem som delar av ett samhälleligt orostillstånd, en nattsida av det västerländska efterkrigssamhället där ordning och oordning kolliderar.
När jag nu läser om Elidor använder jag en tämligen nyutgiven skiva som soundtrack för att förhöja stämningen: Broadcast & Focus Group Investigate the Witchcults of the Radio Age, bland annat framröstad som 2009 års bästa album i musiktidskriften The Wire. Det är fascinerande att konstatera hur nära berättelsen och musiken ansluter till varandra.
Åtskilliga av de ljudeffekter som Broadcast och Focus Group använder sig av, med allehanda övernaturliga vibrationer, förvrängda röster och meddelanden som spelas upp baklänges, är hämtade från obskyra teveserier från 1970-talets början.
Poängen är att det är ett konstnärligt material, en serie sammanställningar av ljud och textmeddelanden, som sätter i gång fantasin. Att en ungdomsbok från mitten av 1960-talet kan ha samma effekter som Strindbergs Inferno: det är djupt fascinerande
